Julie Christie – stjärnan från Doktor Zjivago som hellre tackade nej

Julie Christie

Photo: news service / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	14 april 1940 Chabua, Assam, British India
Yrke	Skådespelerska
Känd för	Harry Potter och fången från Azkaban, Troja, Finding Neverland
Priser	Oscar · 2 BAFTA · Golden Globe · SAG · Genie Award for Best Actress

Det tog Sarah Polley flera månader att övertala Julie Christie. Skådespelerskan tyckte om manuset men tackade ändå nej, eftersom det hon ombads göra, att spela i en film, var just det hon under större delen av sitt liv försökt göra så lite som möjligt. När hon till sist gick med på att spela Fiona, en kvinna som långsamt försvinner in i Alzheimers sjukdom i Away from Her, gav rollen henne en Golden Globe, ett pris från Screen Actors Guild och en fjärde Oscarsnominering. Det var en sen påminnelse om något som berömmelsen gärna skymmer. Sextiotalets mest fotograferade engelska ansikte tillhörde en kvinna som aldrig var säker på att hon ville ha yrket.

Tvivlet har djupa rötter. Christie växte upp på en teplantage i Assam, i nordöstra delen av det som då var Brittiska Indien, där fadern drev odlingen och den walesiskfödda modern målade. Som sexåring skickades hon till England för att bo hos en fostermor och gå i klosterskola; två av skolorna bad henne lämna dem, den ena efter ett vågat skämt som spreds längre än hon tänkt sig. En tid i Paris gav henne flytande franska. Central School of Speech and Drama i London gav henne ett yrke, och efter repertoarteater i Essex upptäcktes hon av tv i BBC:s science fiction-serie A for Andromeda.

Filmkarriären började med att någon annan hoppade av. John Schlesinger gav henne rollen i Lögnhalsen 1963 först sedan Topsy Jane lämnat produktionen, och hon fick bara några minuter som Liz, den fria själen som erbjuder Tom Courtenays dagdrömmare en flykt till London som han inte vågar ta. Det räckte. Två år senare drev Schlesinger igenom henne i huvudrollen i Darling mot studion, som hellre ville ha Shirley MacLaine. Som modellen som byter sig uppåt i Londons societet vann hon både Oscar och BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll.

Samma år gjorde David Lean henne till Lara i Doktor Zjivago, som räknat i dagens penningvärde fortfarande hör till de mest inkomstbringande filmerna någonsin. Tidskriften Life kallade 1965 för Julie Christies år, och 1967 skrev Time att hennes kläder påverkade modet mer än garderoberna hos de tio bäst klädda kvinnorna tillsammans. Hon spelade en dubbelroll för François Truffaut i Fahrenheit 451 och återvände till Schlesinger som Thomas Hardys hjältinna Bathsheba Everdene i Fjärran från vimlets yra. Sedan flyttade hon till Los Angeles.

De amerikanska åren gav hennes mest bestående arbete. I Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller spelade hon en opiumrökande bordellmamma med bättre affärssinne än mannen som anlitar henne, och fick sin andra Oscarsnominering. Joseph Loseys Budbäraren, med Alan Bates, vann huvudpriset i Cannes. Nicolas Roegs Rösten från andra sidan, där hon och Donald Sutherland spelar föräldrar som sörjer en drunknad dotter i ett vinterkallt Venedig, utsågs 2017 till den bästa brittiska filmen genom tiderna i en enkät bland 150 skådespelare, regissörer, manusförfattare, producenter och kritiker som Time Out genomförde. Med Warren Beatty, hennes partner fram till 1974, gjorde hon sedan Shampoo och Himlen kan vänta, när relationen redan var över.

Den kanoniserade bilden av Christie som Swinging Londons gyllene flicka missar något. Pauline Kael skrev i The New Yorker att publiken ville se henne för hennes utseende snarare än för hennes skådespeleri, och decenniets bildmaskineri förstärkte den läsningen. Beatty, som kände henne bättre, beskrev henne som den vackraste och samtidigt nervösaste människa han någonsin träffat. Nervositeten förklarar karriären bättre än skönheten. Hon tackade nej till minst fyra roller som gav Oscarsnomineringar åt de skådespelerskor som tackade ja. Som karriärstrategi ser det ut som slöseri. Som beslut om hur man vill leva är det helt konsekvent.

År 1977 flyttade hon tillbaka till Storbritannien och bosatte sig på en gård i Wales. Filmerna under de två följande decennierna var få och noga valda, bland dem Merchant Ivorys Hetta, inspelad i barndomens Indien. År 1996 spelade hon Gertrud i Kenneth Branaghs Hamlet, och ett år senare gav Alan Rudolphs Afterglow, där hon spelar en olycklig hustru mot Nick Nolte, henne en tredje Oscarsnominering. Samma år tilldelade BAFTA henne sin Fellowship, den brittiska filmakademins högsta utmärkelse.

Det nya seklet gav henne synlighet på egna villkor. Hon dök kort upp som madam Rosmerta i Harry Potter och fången från Azkaban och spelade mor till Kate Winslets rollfigur i Finding Neverland, en roll som BAFTA-nominerades. Sedan kom Polley och Away from Her, efter en novell av Alice Munro och med Gordon Pinsent som motspelare, filmen där hennes återhållsamhet äntligen lästes som en metod.

https://www.youtube.com/watch?v=7cQ-yGCyjyM

Hennes sista spelfilmsroll kom i Robert Redfords The Company You Keep, som hade premiär 2012, där hon spelar en före detta radikal aktivist som levt under jorden i årtionden. Sedan dess har hon varit berättarröst i Isabel Coixets The Bookshop 2017 och medverkat i dokumentären Mothers of the Revolution från 2021 om kvinnornas fredsläger vid Greenham Common, som hon stödde på åttiotalet. År 2008 utsåg Survival International, organisationen som arbetar för urfolkens rättigheter, henne till sin första ambassadör.

Christie, född den 14 april 1940, har nästan alltid hållit privatlivet utanför intervjuerna. Från 1979 var hennes partner Guardians kriminalreporter Duncan Campbell, som hon senare gifte sig med och levde med fram till hans död i maj 2025. Hon talar franska och italienska, äter inte kött och har i årtionden engagerat sig för djurskydd och miljö.

Ingen ny roll har tillkännagivits, och inget i hennes senaste decennium tyder på att någon är på väg. Tystnaden är den sista raden i en konsekvent bana. Visningar av äldre filmer fortsätter att föra Darling och Rösten från andra sidan till en publik född långt efter inspelningarna, och den möter en skådespelerska som ser in i kameran som om hon hade någon annanstans att vara. Oftast hade hon det.