Fontaines D.C. tar med osläppta låtar till sitt headlinerset på Reading

Ett band får en chans när en festival slutar behandla dem som förband och ger dem topplatsen. Fontaines D.C. når det ögonblicket på Reading, och den intressanta frågan är inte om de hör hemma där uppe. Det är vad de har bestämt sig för att göra med spelningen.

Det säkra draget, kröningsdraget, skulle vara att göra natten till ett segerlopp genom största hits: mosh-pit-hymnerna från Romance, malningen av Starburster, en timme konstruerad för att detonera en festivalplan. Istället har den irländska kvintetten under sin uppladdning inför denna helg trätt in nya låtar i setet, en av dem fortfarande outgiven, musik som publiken framför dem kommer att höra för första gången. Det är ingen kröning. Det är ett vad.

Vadet handlar om hot över trygghet. Bandets styrka har alltid varit en klaustrofobisk sak, byggd på Grian Chattens spända leverans och den låga, framåtskridande bulten under honom, ett ljud som fungerar som ett rum som sluter sig. Det är därför de kan platta till en medelstor hall. Det är också den egenskap som skalan testar mest brutalt. När de headlinade Finsbury Park inför tiotusentals, märkte även beundrare att setet spelades mer som ett segertåg än ett evenemang; dramat som gör dem skrämmande på nära håll kan tunnas ut över en öppen yta. Readings huvudscen är precis den typen av öppen yta, i exakt den skalan.

Vad de faktiskt har spelat denna sommar berättar hur de hanterar det. Deras europeiska festivalspelningar lutar sig tungt mot Romance, malningen av Favourite, In the Modern World och Here’s the Thing, samtidigt som de fortfarande sträcker sig tillbaka till de tidiga magpuncharna, Boys in the Better Land och Hurricane Laughter, som först byggde mosh pits. Starburster, låten som slutligen fick in dem på singellistan, avslutar natten. Det är en setlista byggd för att hålla en festival i rörelse. Att släppa något ohört i den, som huvudakt, är den del som inte är säker.

Det nya materialet tillhör ett femte album som bandet beskriver mindre som ett album än som en anordning riktad mot lyssnaren. Chatten har beskrivit det som en kammare du går in i, en som testar, med hans ord, olika sinnes- eller stämningsförändrande musikstycken på dig. Det är en pitch för en konstinstallation, inte en festivalpitch. Att sälja in den till en publik som kom för att skrika med i Big är ett helt annat jobb, och bandet verkar vilja ha det svårare jobbet.

Vilket är vad som gör spelningen värd att se av skäl som must-watch-statusen ständigt missar. Den enkla tolkningen är att detta är natten då Fontaines tar steget upp till arenahuvudakt-nivån, Glastonbury härnäst, banan som alla redan har ritat upp för dem. Den svårare, sannare tolkningen är att de använder sin största plattform hittills för att skydda det som förde dem hit – vägran att vara bara sympatisk. En setlista som bara är hymner skulle bekräfta befordran. En setlista som får en festivalplan att sitta med något obekant, och hålla det kvar, skulle bevisa något större.

Spelningen sänds live från Reading på fredag kväll, i BBC One och iPlayer, en del av en helg som även ger huvudspelningar till Charli xcx, Florence and the Machine, Dave, RAYE och Chase and Status. Härifrån åker bandet direkt till Electric Picnic i Irland och sedan till USA. Det nya albumet, Dopamine Chamber, släpps i oktober på XL.

Tecknet ikväll kommer inte vara storleken på jublet för Starburster. Det blir tystnaden – om en publik som kom för hitsen stannar kvar i en låt de aldrig hört, och låter rummet sluta sig.

Taggar: Dopamine Chamber, Fontaines D.C., Grian Chatten, post-punk, Reading Festival