Chloe Domont debuterar som långfilmsregissör med Fair Play, en erotisk psykologisk thriller om vem som får ta plats i ett förhållande när den ena plötsligt klättrar förbi den andra. Pengarna är mest kuliss. Filmen hade premiär på Sundance den 20 januari 2023, gick upp på ett fåtal biografer den 29 september och landade på Netflix den 6 oktober. Rian Johnson är exekutiv producent.

Emily Meyers och Luke Edmunds är analytiker på hedgefonden One Crest Capital på Manhattan, och ingen på jobbet vet att de är ett par. Han friar på sin brors bröllop, hon tvekar en sekund och säger sedan ja. Strax därpå får en av fondens portföljförvaltare sparken, och på ett sent möte med vd:n Campbell får Emily veta att det är hon som ska ta platsen, inte Luke. Han säger att han stöttar henne. Resten av filmen handlar om hur länge det håller.

Phoebe Dynevor bär filmen. Hennes Emily vill vara generös mot Luke, men får lära sig att varje framgång kostar något hemma. När hon försöker tala hans sak inför cheferna slår det tillbaka: Luke gör ett dåligt affärsbeslut som kostar fonden 15 miljoner dollar, och Campbell förolämpar henne för det. Dynevor låter Emily vara både ambitiös och skamsen utan att filmen avgör vilket som väger tyngst. Eddie Marsan spelar Campbell helt utan värme. Över en drink får Emily veta att han helst vill bli av med Luke, som han tycker är ineffektiv.

Alden Ehrenreich har den otacksammare uppgiften. Luke går från stöttande fästman till en man som mäter sitt värde mot hennes lön. Han lägger 3 000 dollar på en kurs hos en självhjälpsguru som lär ut hur man blir mer självhävdande, och när Emily ifrågasätter utgiften föreslår han att hon själv skulle ha nytta av den. Han avvisar henne i sängen. Senare försöker han reparera skadan genom att ge henne insiderinformation om ett bolag som fonden kan blanka. Emily ser faran och vågar inte handla på tipset. Hon föreslår i stället en annan aktie för Campbell, och den går hem. Hon får en provisionscheck på 575 000 dollar, och där tar ömsesidigheten slut. Ehrenreich är obehagligt trovärdig i förbittringen, men Lukes förfall är ibland för lättläst. Man ser varje steg långt i förväg.

Musiken är Brian McOmbers. Bland låtarna finns Donna Summers »Love to Love You Baby« i den utdragna versionen, en sinnlighet som passar en film där begär och makt hela tiden skaver mot varandra.

Felfri är den inte. Scenen där Luke berusad stormar in i konferensrummet medan Emily, Campbell och Paul pitchar för utländska investerare, skäller ut Campbell för den uteblivna befordran och avslöjar förhållandet som strider mot företagets regler, är tänkt som en kulmen. För mig ligger den närmare karikatyr än studie av ett förhållande som går sönder. Och de könspolitiska poängerna pekas på sina håll ut så tydligt att filmen tappar en del av den spänning den byggt upp. Då hör man en regissörs argument, inte två människors gräl.

Fair Play är som bäst i de små ögonblicken: en kurs för 3 000 dollar, ett firande som aldrig blir av, en kväll på strippklubb med de manliga kollegorna i stället för hemma med honom. Där gör den ont på rätt sätt. Något nytt om makt har den inte att säga, men det är Emilys ansikte man bär med sig därifrån, och att Dynevor får det att räcka är skäl nog att se den.