Rutger Hauer – fredsvännen som Hollywood gjorde till skräckfigur

Rutger Hauer

Photo: DWDD / CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Född	23 januari 1944 Breukelen, Netherlands
Död	19 juli 2019 (75)
Yrke	Skådespelare
Känd för	Batman Begins, Blade Runner, Sin City
Priser	Golden Globe · Golden Calf for Best Actor · Golden Calf Culture Prize · Rembrandt Award for Best Actor · Knight of the Order of the Netherlands Lion

Rutger Hauer sade en gång i en intervju att våld skrämde honom. Han var född mitt under ett krig, förklarade han, och det hade gett honom djupa rötter i pacifismen. Samtidigt betalade Hollywood honom för att spela en terrorist lös i New York och en liftare som dödar alla som kommer i hans väg. Scenen som har överlevt honom är bara några rader lång: en döende android skonar mannen som skickats för att döda honom och talar om ögonblick som går förlorade som tårar i regn. Hauer skrev om texten själv kvällen innan kamerorna gick.

Han föddes i Breukelen i provinsen Utrecht den 23 januari 1944, när Nederländerna var ockuperat av Tyskland. Föräldrarna Arend Hauer och Teunke Mellema var skådespelare och drev en teaterskola i Amsterdam; enligt honom brydde de sig mer om sin konst än om sina fyra barn. En Waldorfskola skulle skydda hans kreativitet. Som 15-åring lämnade han den för handelsflottan och tillbringade ett år till sjöss på ett lastfartyg, tills färgblindheten stängde vägen till kaptensbrevet. Han tog studentexamen på kvällstid, hoppade av teaterakademin i Amsterdam efter några månader och utbildades av armén till sjukvårdare. Han lämnade tjänsten eftersom han vägrade bära vapen gjorda för att döda, återvände till teaterskolan och tog examen 1967.

Manusförfattaren Gerard Soeteman, som skrev en tv-serie om en medeltida riddare, såg honom på scen med teatergruppen Noorder Compagnie. Paul Verhoeven regisserade, och Floris gjorde Hauer känd i hela landet. Därmed började ett samarbete som präglade nederländsk film i ett decennium. Turks fruit från 1973, efter Jan Wolkers roman, blev hans första biofilm: en rå kärlekshistoria som Oscarsnominerades för bästa utländska film och som med över tre miljoner biobesökare fortfarande är den största framgången i nederländsk filmhistoria. Med Verhoeven gjorde han också På blodig mark och Spetters, båda tillsammans med Jeroen Krabbé. Under den första träffade han Erik Hazelhoff Roelfzema, motståndsmannen vars memoarer låg till grund för filmen och som blev den fadersgestalt Hauer aldrig hade haft hemma.

Hollywood ville ha hotet först. I den amerikanska debuten Nighthawks 1981 spelade han Wulfgar, en iskall internationell terrorist som jagas av Sylvester Stallone, och han anlitade en dialektcoach för att kunna stanna i landet. Året därpå gav Ridley Scott honom rollen som Roy Batty i Blade Runner, replikanten som krossar sin skapares skalle och sedan, i regnet, vägrar låta Harrison Fords jägare falla. Manuset av Hampton Fancher och David Peoples innehöll ett längre tal. Hauer strök det mesta och lade till slutraden om tårar i regn. Det är scenen alla citerar när hans namn nämns.

Resten av decenniet växlade mellan riddare och mördare. Han var den förbannade riddaren vid Michelle Pfeiffers sida i Richard Donners Ladyhawke och en brutal legosoldat i Flesh and Blood, Verhoevens första engelskspråkiga film. I Robert Harmons Liftaren jagade han C. Thomas Howell längs vägarna i västra Texas; filmen floppade vid premiären och räknas i dag som kultfilm. I tv-filmen Flykten från Sobibór spelade han Aleksandr Petjerskij, den sovjetiske officer som ledde upproret i det nazistiska förintelselägret, och belönades med en Golden Globe. Verhoeven funderade på honom för RoboCop men avstod, eftersom Hauers kroppsbyggnad inte rymdes i dräkten.

Den vanliga berättelsen kallar allt som kom sedan för en nedgång, och den har bara halvt rätt. Nittiotalet gav humoristiska Guinnessreklamer, vampyrkungen Lothos i Buffy – vampyrdödaren och en lång rad lågbudgetfilmer i genrefacket. Men berättelsen hoppar över rollen som förklarar honom bäst. I Ermanno Olmis La leggenda del santo bevitore, som vann Guldlejonet i Venedig 1988, spelade Hauer en hemlös man i Paris som försöker betala tillbaka en skuld till ett helgon, och hela rolltolkningen vilade på mildhet. Filmen nämns sällan när hans karriär sammanfattas. Hollywood hade byggt en marknad för hans hotfullhet och visste inte vad det skulle göra med hans ömhet. Den ömheten tog italienska och nederländska regissörer hand om, liksom brittisk och kanadensisk tv.

Han slutade aldrig arbeta, och det nya seklet gav honom en andra vind i biroller. Christopher Nolan gav honom rollen som chefen för Wayne Enterprises i Batman Begins, och i Sin City var han den korrupte kardinal Roark. Han spelade titelrollen i Hobo with a Shotgun och åkte hem för att gestalta bryggarmagnaten Freddy Heineken i De Heineken Ontvoering, som gav honom Rembrandtpriset för bästa manliga skådespelare 2012. Tv-publiken mötte honom som féprinsen Niall Brigant i True Blood 2013 och 2014. År 2006 grundade han Rutger Hauer Film Factory för att utbilda unga nederländska filmskapare, vilket två år senare gav honom Guldkalvens kulturpris, och 2013 blev han riddare av Nederländska Lejonets orden. Ett av hans sista framträdanden var en kort roll som Kommendören i Jacques Audiards The Sisters Brothers 2018.

Utanför filmen höll han fast vid övertygelserna från kasernen. Han satt i Sea Shepherd Conservation Societys rådgivande styrelse och grundade Rutger Hauer Starfish Association för att sprida kunskap om aids. Tillsammans med Patrick Quinlan skrev han memoarerna All Those Moments, som kom ut 2007. I första äktenskapet, med den schweiziska pianisten och konstnären Heidi Merz, fick han dottern Aysha Hauer, som också blev skådespelare. Ineke ten Cate träffade han 1968 och gifte sig med 1985, i stillhet. Han dog i bukspottkörtelcancer den 19 juli 2019, 75 år gammal, i sitt hem i Beetsterzwaag i Friesland, och begravningen hölls i stillhet.

Verkets eftermäle återvänder ständigt till samma få rader. Like Tears in Rain, en dokumentär av hans guddotter Sanna Fabery de Jonge byggd på hans egna hemmafilmer, har lånat sin titel från Battys tal. Det filmerna runt talet berättar är mindre bekvämt: om en skådespelare som anlitades för att skrämma, vars mest bestående gest på duken var en barmhärtighetshandling, och som ägnade andra halvan av sitt liv åt att utbilda unga filmare i stället för att jaga en större roll.