Leah Williamson, Englands lagkapten som vunnit två EM men missat ett VM

Leah Williamson

Photo: Ryanasman1 / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	29 mars 1997 Milton Keynes, England
Yrke	Fotbollsspelare (mittback i Arsenal, lagkapten för England)
Individuella priser	UEFA:s dammästerskap · UEFA Women's Champions League · FIFA Women's Champions Cup · FA Women's Super League · Dam Finalissima · UEFA:s damteam för turneringens bästa · FIFA FIFPRO Women's World 11 · CBE

De flesta känner igen Leah Williamson från två fotografier: Englands lagkapten som lyfter en EM-pokal över huvudet, och sedan gör det igen. Den andra halvan av hennes karriär på senare år finns inte på bild, eftersom den utspelat sig på gym och i behandlingsrum i norra London, där hon tillbringat en stor del av de senaste säsongerna med att bygga upp den ena kroppsdelen efter den andra. Hennes karriär kretsar nu kring en besvärlig fråga för en lagkapten vars auktoritet bygger på att vara ute på planen: hur mycket av den auktoriteten finns kvar efter långa perioder vid sidan av?

Sarina Wiegman har aldrig tvekat om svaret, och det har inte heller Arsenal, den enda seniorklubb Williamson någonsin har spelat för. En del av förklaringen ligger i hennes försvarsspel. Hon spelar mittback med en mittfältarens instinkter, kliver in i ytan innan passningen kommer och vinner tillbaka bollen utan att behöva tackla någon. I sin första stora turnering som Englands lagkapten vann ingen annan spelare i mästerskapet tillbaka bollen lika ofta.

Williamson växte upp i Newport Pagnell, i norra utkanten av Milton Keynes, staden där hon föddes den 29 mars 1997. I familjen var fotbollslojaliteten delad mitt itu: hennes pappa och bror höll på Tottenham Hotspur, medan hennes mamma och mormor höll på Arsenal. Mamman hade själv spelat som flicka och klippte håret kort för att kunna utge sig för att vara pojke och få vara med. Williamson var den enda flickan i sin första ungdomsklubb, Scots Youth FC, och följde med en tränare till Arsenal när hon var nio år. Ett år senare gick hon ut på planen som engelsk maskot vid sidan av lagkaptenen Kelly Smith, som skrev en autograf på ett foto åt henne och sa att hon skulle drömma stort. Vid femton års ålder var hon nära att sluta med fotbollen, eftersom hon inte var övertygad om att en kvinna kunde försörja sig på den.

Hon debuterade i Arsenals A-lag dagen efter sin 17-årsdag, som inhoppare i slutminuterna av en kvartsfinal i Champions League 2014, och fick en vinnarmedalj i FA-cupen samma juni. Året därpå utsågs hon till PFA Young Player of the Year. Berättelsen från den perioden som fortfarande brukar återges handlar om en enda spark. I en EM-kvalmatch för U19-landslag mot Norge i april 2015 underkände domaren hennes straffmål för att hon gått för tidigt in i straffområdet och dömde, i stället för att låta straffen slås om, frispark till Norge. UEFA medgav att domslutet var fel och tog det dittills unika steget att beordra att de sista sekunderna av matchen skulle spelas om några dagar senare. Williamson klev fram igen, gjorde mål och skickade England till slutspelet.

I flera år var hon mittfältare med potential att bli försvarare. Joe Montemurro avgjorde saken efter att ha tagit över Arsenal i december 2017: han flyttade henne till mittbackspositionen för att bygga upp spelet bakifrån. Förändringen bidrog till att laget vann Women’s Super League 2018–19. Hennes landslagskarriär med England började långsammare. Hon debuterade i juni 2018 mot Ryssland och följde med till VM 2019, där Phil Neville knappt använde henne och föredrog äldre försvarare.

Wiegman utsåg henne till ordinarie lagkapten för England i april 2022, efter Steph Houghton. Samma sommar ledde Williamson England till EM-guldet på Wembley, landslagets första stora titel i damfotbollens historia. Hon bar en regnbågsfärgad kaptensbindel genom hela turneringen, och dagen efter finalen skrev truppen ett öppet brev där den krävde garanterad tid för idrott och hälsa för flickor i skolan. Williamson har sagt att hon känner sig obekväm med ordet aktivism, eftersom hon, som hon uttryckt det, tycker att det helt enkelt är så vanliga människor bör bete sig.

I april 2023, mindre än två veckor efter att hon som lagkapten fört England till seger mot Brasilien i Finalissima, slet hon av korsbandet i knät under en ligamatch mot Manchester United. Hon missade VM i Australien, där England nådde finalen utan henne. Under rehabiliteringen lärde hon sig spela piano på egen hand och uppträdde med BBC Concert Orchestra. I januari 2024 var hon tillbaka i Arsenal.

Berättelsen om tiden därefter brukar skildras som en enkel väg tillbaka, men så var det inte. I början av säsongen 2024–25 möttes hennes form av hård kritik på sociala medier. När säsongen var slut hade hon vunnit Champions League med Arsenal efter en 1–0-seger mot Barcelona i Lissabon. I juli 2025 ledde hon sedan England till en andra EM-titel i rad, efter seger mot Spanien på straffar i Basel. Därmed blev hon den första engelska lagkaptenen att lyfta två stora pokaler. Finalen ledde också till en knäskada som krävde operation några veckor senare. Den efterföljande säsongen 2025–26 ägnade hon till största delen åt att komma i form: hon var tillbaka i december, lämnade återbud till Englands trupp med problem med en baksida i februari, kom tillbaka till Champions League-semifinalen mot Lyon utan att vara fullt återställd och såg Arsenal åka ut med sammanlagt 4–3. I juni tvingades hon återigen lämna återbud till landslagsspel, den här gången på grund av en ny skada i baksidan. Hon nominerades till Laureus Comeback of the Year för sin återhämtning efter korsbandsskadan mitt under den säsongen, då hon åter tillbringade mer tid med rehabilitering än på planen.

Arsenals svar blev ett nytt kontrakt i april 2026, som BBC rapporterade var på två år. På nyårslistan 2026 utsågs hon till CBE, efter att ha fått OBE tre år tidigare. Den nya säsongen har redan bjudit på ett besvärligt ögonblick: i Champions League-matchen mot Paris FC i slutet av september 2026 plockade hon upp bollen efter en inspark, i tron att den ännu inte var i spel. Domaren dömde straff, och Arsenals ledning med två mål förvandlades till ett 2–2-resultat.

I England har hon åter tagit kommandot. Efter att ha slutat tvåa bakom Spanien i sin kvalgrupp tvingades Lionesses ta vägen genom playoff till VM 2027 i Brasilien. I oktober besegrade de Grekland med 3–1 på Kreta och 5–0 i Leicester, med Williamson i täten som lagkapten när laget sprang ut på King Power Stadium.

Utanför planen har hon berättat offentligt om hur det är att leva med endometrios, som tidigare gjorde henne orolig för att spela under mensen. Hon hoppas att det ska bidra till bättre stöd för spelare med sjukdomen. Hon har ett förhållande med den amerikanska modellen och tidigare Miss USA Elle Smith och är nära vän med Keira Walsh, som hon spelade tillsammans med i samtliga Englands ungdomslandslag. 2023 gav hon ut You Have the Power, skriven tillsammans med journalisten Suzanne Wrack, och barnboken The Wonder Team and the Forgotten Footballers tillsammans med sin kusin Jordan Glover.

Nästa utmaning är den andra playoffrundan till VM, mot vinnaren av mötet mellan Slovakien och Ukraina. Om England går vidare får Williamson för första gången chansen att leda ett lag som lagkapten i ett VM, efter att ha fått följa det förra hemifrån.

Taggar: sport, athletes, fotbollsspelare, Arsenal Women, Leah Williamson, Sarina Wiegman