Lars von Trier, filmaren som fick kameran att skaka länge innan hans händer började göra det

Dogme 95-manifestet som Lars von Trier cosignade med Thomas Vinterberg 1995 krävde att regissörer skulle beröva filmen alla bekvämligheter: inget konstgjort ljus, inget ljud tillagt i efterproduktionen, enbart handhållen kamera. Att en man med svår OCD, klinisk depression och social fobi utformade det systemet som en befrielsemetod har sin inre logik. Von Trier hade gjort det i ett decennium redan — omvandlade sina psykologiska tillstånd till ett filmspråk.

Han föddes Lars Trier den 30 april 1956 i Kongens Lyngby utanför Köpenhamn. «Von» uppfann han själv på 1980-talet som ironisk hyllning till Erich von Stroheim och Josef von Sternberg. Han tog examen från den danska Filmskolan med Forbrydelsens element — en neo-noir som vann det tekniska Grand Prix i Cannes 1984.

Karriären delar sig i fyra trycksoner. Europa-trilogin från 1980- och tidigt 1990-tal — formellt ambitiös, politiskt snett. Breaking the Waves vann Grand Prix i Cannes 1996 och presenterade Emily Watson för världen. Idioterna (Idioterne, 1998) var hans eget Dogme-film. Dancer in the Dark, med Björk, vann Guldpalmen år 2000. 2017 offentliggjorde Björk anklagelser om trakasserier på inspelningen. Von Trier förnekade. Frågan är öppen.

Den vanligaste kritiken mot hans verk hävdar att kvinnorna i hans filmer lider på ett sätt som tjänar ett estetiskt projekt som regissören kontrollerar på säkert avstånd. Von Trier har erkänt att han lockas av kvinnligt lidande på sätt han inte fullt ut förstår — en ovanlig utsaga. Om det utgör genuint självrannsakan eller sofistikerat undvikande är något hans filmer ställer frågan om utan att svara.

Melancholia (2011) gav Kirsten Dunst priset för bästa skådespelerska i Cannes. Vid samma presskonferens sade von Trier att han förstod Hitler och förklarades persona non grata av festivalen. Ursäkterna kom; ärret läkte inte helt. The House That Jack Built (2018) och The Kingdom Exodus (2022) befäster en filmografi där utrymmet alltid är litet och insatserna alltid kosmologiska.

I februari 2025 avslöjade von Trier att han tagit in på ett vårdhus för behandling av Parkinsons sjukdom. Han fyller sjuttio år 2026. Filmen han arbetar på, After, med Stellan Skarsgård, handlar om döden och livet efter detta. Kameran har alltid skakat. Det var metoden. Nu kämpar metoden mot kroppen för ytterligare en tagning.

Taggar: filmregissörer, Kirsten Dunst