Vetenskap

Hubble fångade den största planetkammaren — 40 gånger bredare än vårt solsystem

Peter Finch

Skivan är 40 gånger bredare än avståndet mellan solen och Kuiperbältet, ytterkanten på vårt eget planetkvarter. Dess filament och slöjor av material sträcker sig långt över och under huvudplanet och syns bara på ena sidan. Den ensidiga asymmetrin passar inte i någon av dagens modeller för planetbildning.

Systemet heter IRAS 23077+6707 och bär nu också smeknamnet Draculas Chivito, efter den uruguayanska smörgåsen. Det befinner sig drygt tusen ljusår bort, i riktning mot stjärnbilden Cepheus, och syns kantställt från jorden. Hubble ser därför hela sidoprofilen och inte den spiralarmsvy som är typisk när skivor fotograferas framifrån. Just den orienteringen är vad som gjorde den ovanliga strukturen synlig.

För planetbildning är skalan viktig. Standardmodellen tecknar unga stjärnor omgivna av relativt välordnade, axialsymmetriska skivor av gas och stoft, där stoftkorn långsamt klumpar ihop sig till planetesimaler under miljoner år. En skiva med 40 gånger solsystemets diameter, full av turbulenta slöjor och ensidiga utlöpare, antyder att planetkammare kan vara betydligt råare miljöer än läroboken släpper fram.

”Detaljnivån vi ser är ovanlig i bilder av protoplanetariska skivor, och de här nya Hubble-bilderna visar att planetkammare kan vara mycket mer aktiva och kaotiska än vi väntat oss”, säger Kristina Monsch vid Center for Astrophysics — Harvard & Smithsonian, som ledde analysen.

Hur bilden togs spelar roll för trovärdigheten. Hubbles Wide Field Camera 3 avbildade systemet i sex bredbandsfilter, från 0,4 till 1,6 mikrometer, alltså från synligt ljus in i nära infrarött. Genom att kombinera filtren framträdde hur stjärnans ljus sprids genom olika stoftlager i skivan — och så blev understrukturen läsbar. Eftersom skivan är kantställd döljer dess egen mörka mittremsa stjärnan och låter materialet runtomkring framträda klart. IRAS 23077+6707 blir på så sätt ett ovanligt naturligt laboratorium.

Resultatet bör läsas med försiktighet. Synligt ljus fångar de stoftlager som sprider, men ser inte direkt den molekylära gasen där den största delen av planetmaterialet finns. De asymmetriska filamenten kan vara spår av ett färskt möte med en annan stjärna, av en ännu inte kartlagd följeslagare, eller av ett strukturellt drag i skivans utveckling som har förblivit dolt eftersom nästan ingen av de skivor som tidigare observerats stod kantställd. Ett enskilt objekt, hur rekordartat det än är, utgör inte en population.

Uppföljande observationer är redan på gång. Samma team och andra grupper ansöker om tid på Atacama Large Millimeter Array i Chile för att avbilda skivans molekylära gas och leta efter eventuella substellära följeslagare som gömmer sig i slöjorna. Hubble-artikeln, publicerad i The Astrophysical Journal den 12 maj 2026, blir referensbild i synligt ljus för varje uppföljning.

Bild: NASA, ESA, STScI, Kristina Monsch (CfA); bearbetning: Joseph DePasquale (STScI).

Diskussion

Det finns 0 kommentarer.