Eric Rignot, glaciologen som kartlägger var Antarktis is brister

Eric Rignot har ett sätt att beskriva Antarktis som fastnar i minnet. Där varmt havsvatten når fram till isen, säger han, beter sig kontinenten som en ballong som inte punkterats överallt – men där den väl har punkterats går hålet djupt. Rignot är forskaren journalister ringer när en glaciär beskrivs som dödsdömd, och uttrycket han en gång använde om Västantarktis, att ingen återvändo fanns, har följt honom i mer än ett årtionde. Ändå visade hans senaste kartläggning av hela kontinenten att Antarktis kustlinje till största delen inte har flyttat sig alls. Det han varnade för var aldrig att allt smälter. Det handlar om de få platser där det faktiskt sker – och om datormodellerna som gång på gång underskattar dem.

Han är fransk ingenjör i grunden, men blev amerikansk glaciolog via radartekniken. Rignot växte upp i Le Chambon-sur-Lignon, en by på högplatån i Haute-Loire, och tog sin baccalauréat vid byns internationella skola, Collège-Lycée Cévenol. Efter École Centrale i Paris och en masterexamen i astronomi vid Université Paris VI flyttade han till University of Southern California för att doktorera i elektroteknik.

Utbildningen förklarar metoden. Rignot började på NASA:s Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien 1987 och har själv sagt att han växte upp med NASA. Hans verktyg var satellitbaserad radarinterferometri, som mäter hur snabbt is rör sig över områden som inget fältteam skulle kunna ta sig över till fots. I kombination med mätningar av istjocklek och modeller för snöfall gjorde tekniken det möjligt för honom att beräkna hur mycket is de stora istäckena för ut i havet längs hela sin omkrets. När European Geosciences Union tilldelade honom Louis Agassiz-medaljen 2017 lyfte organisationen fram att hans ”flux-gate”-metod låg till grund för de första bedömningarna av massbalansen i både Antarktis och Grönlands istäcken.

Grönland gav ett av hans mest slående tidiga resultat. 2006 publicerade han och Pannir Kanagaratnam artikeln Changes in the velocity structure of the Greenland Ice Sheet i Science. Slutsatsen var tydlig: de snabbare utloppsglaciärerna hade på ett årtionde ungefär fördubblat istäckets massunderskott, från omkring 90 till 220 kubikkilometer per år. Rignot medverkade i FN:s klimatpanels, Intergovernmental Panel on Climate Change, fjärde utvärdering. Organisationen delade Nobels fredspris 2007, och 2013 var han huvudförfattare till dess femte utvärdering.

2007 blev han professor vid University of California, Irvine, samtidigt som han behöll sin tjänst vid JPL. Han var vetenskapligt ansvarig för landisen inom Operation IceBridge, NASA:s luftburna uppdrag som kartlade Grönland och Antarktis från 2009 till 2019, och biträdande chef för Oceans Melting Greenland. Mellan 2015 och 2020 kartlade det projektet för första gången Grönlands fjordar och det varma vatten som tränger in i dem. Genom NASA:s MEaSUREs-program publicerade hans forskargrupp den första heltäckande kartan över isens rörelser i Antarktis 2011.

Sedan kom formuleringen. I maj 2014 var Rignot huvudförfattare till en studie av sex glaciärer som rinner ut i Amundsenhavet i Västantarktis, däribland Pine Island och Thwaites. Tillsammans innehåller de tillräckligt med is för att höja den globala havsnivån med 1,2 meter. Glaciärerna hade, sade han till journalister, ”passerat punkten utan återvändo”. Formuleringen spreds snabbare än dess förbehåll. Rignot själv uppskattade att förlusten skulle utvecklas under flera århundraden – en tidsskala som sällan överlevde på vägen till rubrikerna om en kontinent i kollaps – medan Thwaites fick smeknamnet Doomsday Glacier.

Här går skiljelinjen mellan den offentliga gestalten och forskaren i arbete. För läsarna förmedlar han de värsta nyheterna om isen; inom forskningsfältet är det han som fortsätter att räkna. 2015 hävdade en NASA Goddard-grupp under ledning av Jay Zwally i Journal of Glaciology att snöfallet tillförde Antarktis mer is än kontinenten förlorade, ett direkt ifrågasättande av det underlag Rignot hade byggt upp. Senare mätningar pekade till största delen åt motsatt håll. I sin egen artikel från 2019 i Proceedings of the National Academy of Sciences, Four decades of Antarctic Ice Sheet mass balance from 1979–2017, uppskattade han kontinentens årliga isförlust till omkring 40 miljarder ton mellan 1979 och 1990 och 252 miljarder ton mellan 2009 och 2017. Om det finns fog för kritik mot honom handlar den snarare om hur resultaten komprimeras än om räkneövningen. Hans mest citerade formuleringar pressar in århundraden i en enda nyhetscykel och lämnar den stabila majoriteten av Antarktis utanför den bild han blivit känd för.

I mars 2026 kompletterade han själv den bilden genom att leda en studie i samma tidskrift. Med hjälp av trettio års satellitradar följde forskarna Antarktis grundningslinjer – där isen lämnar berggrunden och börjar flyta. Sjuttiosju procent av kustlinjen hade inte förflyttats sedan 1996. På resten hade 12 820 kvadratkilometer landfast is gått förlorad: Pine Island Glacier hade dragit sig tillbaka 33 kilometer, Thwaites 26 och Smith 42. ”Vi borde kanske känna oss lyckligt lottade över att inte hela Antarktis reagerar just nu”, sade han, ”men det kan bli nästa steg.”

I oktober kom det skarpare resultatet. En modell som publicerades i Nature Communications, ledd av Mattia Poinelli, då postdoktoral forskare vid UC Irvine, behandlade inte Thwaites bas som en tunn linje utan som en grundningszon flera kilometer bred. Där når varmt, trycksatt havsvatten in under is som fortfarande vilar på havsbottnen. Modellen fördubblade ungefär Thwaites beräknade bidrag till havsnivåhöjningen fram till 2100, till som mest 30 millimeter, och visade en sannolikhet på 60 procent för att glaciären lossnar från Mouginot Ridge – undervattenshöjden som håller den på plats i dag – före seklets slut. Rignot, som var medförfattare, sade att de växande beläggen från områdena under glaciärer som Thwaites skapade ”en ännu starkare känsla av oro”.

Arbetet bedrivs nu under allt stramare budgetvillkor. I en intervju med sitt universitet i oktober 2025 sade Rignot att MEaSUREs, som fick ett fjärde femårigt NASA-anslag 2023, enligt rykten riskerade att läggas ned till följd av nedskärningar inom geovetenskapen. Även NISAR, radarsatelliten som NASA och Indian Space Research Organisation sköt upp den sommaren, hotades. Han beskrev insatserna som ett val mellan att fatta beslut utifrån kunskap och att fatta dem utifrån ideologi.

Tidigt 2025 tillbringade han tjugofyra dagar på King Baudouin Ice Shelf i Östantarktis. Han tappade ett borrhuvud i ett 350 meter djupt borrhål och såg sedan sin doktorand försvara sin avhandling vid Belgiens Princess Elisabeth-station. Rignot valdes in i US National Academy of Sciences 2018 och National Academy of Engineering 2025, och en glaciär i Ellsworth Land har fått sitt namn efter honom. Nu stöder han University of Antarctica Research Center, ett internationellt konsortium som är tänkt att vara i gång till nästa internationella polarår 2032–33. NISAR är byggd för att avbilda hela kontinenten var tolfte dag. Hur länge de dataflödena fortsätter avgör hur mycket av nästa tillbakagång han får möjlighet att mäta.

Taggar: nasa, Antarktis, Eric Rignot, Thwaites Glacier, glaciologer, Mattia Poinelli

Relaterade personer

Francis Halzen

Alex Gibney

Georg Nagel

Stefano Mancuso

Nate Soares

Konstantin Batygin