Året 1997 är inristat i Sydkoreas kollektiva minne som en förödande vändpunkt, ett ögonblick då välståndet i en nation i full ekonomisk blomstring abrupt tog slut. Den asiatiska finanskrisen, lokalt känd som ”IMF-krisen”, drabbade landet med kraften av en naturkatastrof, orsakade otaliga företags kollaps, skickade arbetslösheten i höjden och tvingade regeringen att begära ett räddningspaket från Internationella valutafonden. Det var ett nationellt trauma som raserade vissheter och tvingade en generation att omvärdera sina prioriteringar och sin egen överlevnadsförmåga.
Det är i detta turbulenta historiska scenario som den nya sydkoreanska serien, Typhoon Family, är förankrad. Produktionen presenteras som en krönika som fångar ”andan hos en generation som navigerar genom stormarna” under denna kris, och utforskar kampen och omvandlingarna hos en ungdom som tvingades till mognad av omständigheternas makt. Den centrala premissen fokuserar på en ung och oerfaren VD och hans lilla team, som desperat kämpar för att skydda ett litet familjeföretag från den konkursvirvel som drar med sig företagsjättar. Serien presenteras inte som en klagosång över det förlorade, utan som en berättelse om ”vanliga människor” som fann styrka i gemenskapen och fortsatte framåt när ”allt verkade förlorat”.
Serien regisseras av duon Lee Na-jeong och Kim Dong-hwi, en uppgift som korrigerar den ursprungliga informationen som pekade på en annan filmskapare. Detta kreativa team har bestämt sig för att återbesöka ett av landets mörkaste ekonomiska ögonblick, inte för att frossa i dramat, utan för att utvinna ett budskap om hopp ur det. I en samtida global kontext präglad av sina egna osäkerheter – ekonomiska kriser, pandemier och geopolitiska konflikter – fungerar historien om Korea 1997 som en kraftfull spegel. Produktionsteamet och skådespelarna har upprepade gånger uttryckt sin önskan att serien ska erbjuda ”tröst och mod till dem som står inför svåra tider idag” och fungera som ett ”budskap om stöd till alla som lever intensivt i nuet, oavsett epok eller generation”. På så sätt använder Typhoon Family ett specifikt nationellt trauma för att utforska universella teman som motståndskraft, solidaritet och optimism, och bygger en narrativ bro mellan en tidigare kris och nutidens globala oro.
Fler artiklar
Prinsen av Apgujeongs fall: Kang Tae-poongs resa
För att förstå vidden av huvudpersonen Kang Tae-poongs förvandling är det avgörande att förstå det kulturella fenomen han var en del av: ”Apelsinstammen” (Orenji-jok). Denna term, som ofta användes med en sarkastisk underton, uppstod i början av 1990-talet för att beskriva de rika ungdomarna i Gangnam-distriktet i Seoul, särskilt från Apgujeong-området. De var arvingarna till Sydkoreas nya rikedom, kända för sin pråliga livsstil, sin förkärlek för importerade bilar och lyxartiklar, och en bekymmerslös attityd finansierad av sina föräldrars generositet. Namnet ”Apelsin” syftade på importerade apelsiner, en symbol för utländsk lyx på den tiden, och framkallade en bild av ungdomar som hade studerat utomlands, var djupt influerade av västerländsk kultur och levde i en konsumtionsbubbla som stod i skarp kontrast till tidigare generationers arbetsmoral.
Kang Tae-poong, spelad av skådespelaren och sångaren Lee Jun-ho, är den perfekta förkroppsligandet av denna subkultur. Före krisen är han en ”bekymmerslös playboy”, en ”rik och extravagant ung man” och en ”fri själ” vars enda bekymmer är mode och nöjen. Hans värld, byggd på grunden av familjens förmögenhet, rasar samman med IMF-krisens ankomst och hans fars plötsliga död. Över en natt kastas han in i rollen som VD för familjeföretaget, Typhoon Company, en enhet på randen till kollaps, ”utan anställda, utan pengar och utan något att sälja”.
Denna brutala förändring av omständigheterna inleder en transformationsbåge som är seriens hjärta: övergången från ”vild ung man till nybörjarchef”. Tae-poong tvingas överge sin privilegierade livsstil för att möta ”överlevnadens hårda verklighet”. Berättelsen avslöjar dock att under hans omogna fasad döljer sig latenta egenskaper: ett ”varmt hjärta, en stark ansvarskänsla och en vilja att övervinna”. Lee Jun-ho själv har beskrivit Tae-poong som en karaktär med ett brett spektrum av känslor, i grunden ärlig och älskvärd, utrustad med en ”obrytbar anda” (jungkkeokma) som ”aldrig förlorar hoppet”. Skådespelaren erkände att han kände en speciell koppling till karaktären, eftersom han själv grundade sin egen agentur strax innan inspelningen började, vilket gjorde att han kunde känna djup empati för Tae-poongs utmaningar.
Kang Tae-poongs resa kan tolkas som ett mikrokosmos av Sydkoreas egen påtvingade mognad under krisen. ”Apelsinstammen” representerade på sätt och vis 90-talets ”bubbelekonomis” överflöd och excesser, en fas som betraktades med misstänksamhet av dem som hade byggt landet från grunden. IMF-krisen var en brutal verklighetskontroll för hela nationen, som var tvungen att återgå till grundläggande värderingar som kollektiv ansträngning och solidaritet. Tae-poongs utveckling speglar direkt denna process: han fråntas sin ytliga rikedom och tvingas upptäcka sin inre substans. Hans utveckling från konsument till beskyddare är inte bara en personlig mognadshistoria, utan en förlösande allegori för en generation, som antyder att även de mest till synes lättsinniga medlemmarna i ett samhälle besitter en djup förmåga till motståndskraft när de sätts på prov.
Oh Mi-seons beslutsamhet
Som en avgörande motpol till Kang Tae-poongs impulsivitet står Oh Mi-seon, spelad av skådespelerskan Kim Min-ha. Om Tae-poong representerar den bekymmerslösa eliten som måste lära sig att överleva, förkroppsligar Mi-seon den hårt arbetande och motståndskraftiga kärnan i det sydkoreanska samhället. Hon beskrivs som en ”envis och beslutsam revisor”, ”kvintessensen av den ansvarsfulla äldsta dottern” som arbetar 11-timmarspass för att försörja sin familj. Hennes karaktär symboliserar ambitionen och uthålligheten hos kvinnor som försökte skapa en karriär i en ”mansdominerad värld” på den tiden.
I Typhoon Familys berättelse är Mi-seon mycket mer än ett romantiskt intresse eller en biroll; hon är ”ankaret i stormen” och ”hjärnan” bakom räddningsoperationen för företaget. Medan Tae-poong, historiens ”actionhjälte”, litar på sin ”instinkt” och agerar impulsivt, bidrar Mi-seon med logik, noggrannhet och en djup praktisk kunskap. Hennes lugn, tysta styrka och flit ger den stabilitet som både företaget och dess nya, oerfarna chef desperat behöver. I sin tur finner hon hopp i Tae-poongs orubbliga beslutsamhet, vilket skapar ett symbiotiskt förhållande där de stärker varandra.
Skådespelerskan Kim Min-ha har uttryckt att hon känner sig ”hedrad” över att spela en så stark karaktär och har uttryckt sin önskan att tittarna ska ”känna varje ögonblick: ungdomen, hoppet, svårigheterna och triumfen”. För att förbereda sin roll fördjupade sig Min-ha i tidens historia och intervjuade till och med sina egna föräldrar om deras upplevelser under IMF-krisen, en detalj som understryker hennes engagemang för karaktärens äkthet.
Dynamiken mellan Kang Tae-poong och Oh Mi-seon överskrider den romantiska komedins arketyp för att bli en kraftfull metafor för nationell återhämtning. Skådespelarna själva beskriver sina karaktärer som ”fullständiga motsatser på alla sätt”. Han är den privilegierade arvtagaren, styrd av intuition; hon är arbetarklassens dotter, styrd av logik. Den ekonomiska krisen suddar ut de sociala barriärer som under andra omständigheter skulle ha hållit dem åtskilda. Hans privilegium blir värdelöst, medan hennes praktiska färdigheter blir ovärderliga. Deras samarbete symboliserar därför den nödvändiga föreningen av olika sociala skikt och filosofier för Koreas överlevnad. Serien argumenterar för att den nationella återhämtningen inte var ett verk av en enda klass, utan resultatet av en påtvingad men i slutändan fruktbar syntes. Synergin mellan dem, som Kim Min-ha beskriver det, ”räddar inte bara företaget, utan deras orubbliga beslutsamhet hjälper dem slutligen att resa sig igen”, ett direkt eko av den nationella berättelsen om att övervinna motgångar genom kollektiv handling.
En familj smidd i kris
Utöver sina två huvudpersoner lägger Typhoon Family en avgörande betoning på ensemblen av anställda som kämpar för att hålla företaget flytande. Produktionsteamet hänvisar till dem som ”’Typhoon Special Force'” och framhäver deras ”’laganda'” som en grundläggande pelare i berättelsen. Denna heterogena grupp av individer blir en ”funnen familj”, smidd i motgångens degel, och visar att de band som skapas i kamp kan vara lika starka som blodsband. Vikten av denna birollsensemble är ett återkommande tema i produktionsteamets uttalanden. De hävdar att kemin mellan medlemmarna i Typhoon Company ”har en betydelse som sträcker sig bortom att bara vara kollegor” och att de, genom processen att ”täcka upp för varandras brister och dela skratt i svåra tider, kommer att ge en livfull energi till dagens tittare”. Detta tillvägagångssätt förstärker seriens centrala budskap: överlevnad är en kollektiv ansträngning, inte en individuell.
IMF-krisen förknippas ofta med de spektakulära fallen och omstruktureringen av chaebols, de gigantiska koreanska konglomeraten som Daewoo. Många kulturella produktioner har fokuserat på maktkamperna inom dessa monolitiska enheter. Typhoon Family erbjuder däremot en motberättelse. Genom att lyfta fram ett litet företag vars anda bygger på lojalitet, ömsesidigt stöd och kamratskap, förespråkar serien en mer mänsklig och gemenskapsbaserad modell av kapitalism. Den tar avstånd från den hänsynslösa företagsdarwinismen för att antyda att den verkliga styrkan i den koreanska ekonomin och samhället inte ligger i dess opersonliga jättar, utan i motståndskraften, solidariteten och den mänskliga värmen i dess mindre företag. Det är en kraftfull påminnelse om att i kristider kan gemenskapen vara den mest värdefulla tillgången.
Att återskapa en era
Världsbyggandet i Typhoon Family är resultatet av en noggrann kreativ vision som strävar efter att balansera historisk äkthet med en specifik emotionell ton. Manusförfattaren, Jang Hyun-sook, fann sin första inspiration i de humoristiska anekdoter som hennes överordnade berättade för henne om sina dagar som säljare i en tid före mobiltelefoner. Detta anekdotiska och mänskliga ursprung satte tonen för hela serien. Författarens primära mål var inte att dokumentera förtvivlan, utan att förmedla ”värme” och det koreanska begreppet jeong, en term som beskriver en djup och tillgiven koppling mellan människor. Jang Hyun-sook har uttryckligen förklarat att Typhoon Family är en berättelse om ”hopp och kärlek”, inte om ”förtvivlan eller sorg”.
Denna vision delades och genomfördes av regissören Lee Na-jeong, vars tillvägagångssätt fokuserade på en rigorös äkthet utan att offra den optimistiska tonen. Regiteamet genomförde omfattande efterforskningar och intervjuade tidigare kontorsanställda och anställda på handelsföretag från eran för att fånga essensen av deras upplevelser. De upptäckte att trots de hårda åren mindes folk hur de ”övervann svårigheter tillsammans och aldrig förlorade modet”. För att förverkliga denna äkthet gick produktionen så långt som att hitta rekvisita från tiden på museer och återskapade troget arbetsplatser, men alltid med målet att ge dem en ”varm och vänlig känsla”.
Uppmärksamheten på detaljer är uppenbar i produktionsdesignen. 90-talets mode återskapades minutiöst, från läderjackor och ”denim på denim”-trenden till karakteristiska frisyrer som den ”frisyr med slingor” som huvudpersonen bär. Engagemanget var sådant att skådespelaren Lee Jun-ho personligen investerade egna medel för att skaffa kläder som han ansåg vara autentiska för sin karaktär. Återskapandet av ikoniska platser som Rodeo Drive i Apgujeong och användningen av realistiska kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att helt fördjupa sig i atmosfären från 1997, vilket fick scenerna att kännas nästan som arkivmaterial.
Detta kreativa tillvägagångssätt representerar en betydande utveckling i hur den sydkoreanska kulturen bearbetar sina nationella trauman. Medan de första konstnärliga svaren på en kris ofta fokuserar på smärta och skuld – som den politiska thriller-tonen i filmen Default (2018), som också behandlar IMF-krisen – väljer Typhoon Family medvetet en annan väg. Genom att rama in en berättelse om ekonomiska svårigheter genom värme, humor och hopp går serien från att bara bearbeta händelsen till att kanonisera det mänskliga svaret på den. Fokus ligger inte på krisens mekanik, utan på den okuvliga andan hos dem som genomlevde den. På så sätt förvandlar serien ett minne av svårigheter och nationell skam till en grundläggande myt om den koreanska karaktären: motståndskraftig, gemenskapsorienterad och evigt hoppfull. Det är en form av kulturell läkning som omformulerar ett smärtsamt förflutet till en källa till kollektiv stolthet och styrka.
Ett budskap om uppmuntran i osäkra tider
I sin kärna överskrider Typhoon Family etiketten som ett perioddrama för att bli en samtida fabel med ett tydligt och direkt budskap till dagens publik. Serien bygger medvetet en bro mellan den ”osäkra morgondagen” 1997 och de utmaningar som det globala samhället står inför idag. Det är en berättelse som, enligt dess skådespelare och skapare, syftar till att ha universell resonans.
Detta syfte formuleras mest vältaligt genom dess huvudpersoners ord, som har tagit på sig rollen som ambassadörer för seriens uppmuntrande budskap. Lee Jun-ho har uttryckt sin önskan att ”sända uppmuntrande ord till alla som lever en intensiv nutid… Jag hoppas att detta drama blir en liten tröst och uppmuntran”. Hans budskap understryker seriens avsikt att erbjuda en emotionell tillflyktsort, en påminnelse om att uthållighet är möjlig. Kim Min-ha kompletterar denna idé med en djupt personlig och rörande not av hopp: ”När du verkligen känner att du är i mörkret och känner att du inte kommer framåt, om du ser dig omkring finns det alltid åtminstone ett svagt ljus… du är inte ensam”. Dessa uttalanden är inte bara marknadsföring; de inkapslar seriens tematiska kärna: tron på det ljus som består även i de mörkaste stunderna.
Det slutgiltiga temat i Typhoon Family är därför den eviga kraften i mänskliga band och motståndskraft. Det är en berättelse om att ”resa sig med dem man älskar, att hitta styrka på oväntade platser”. Berättelsen föreslår att solidaritet – vare sig den är familjär, gemenskapsbaserad eller professionell – är det mest effektiva verktyget för att övervinna vilken kris som helst.
Serien har global premiär på Netflix den 11 oktober 2025.
