Titeln på en true crime är dess första tes. Och i fallet med den nya Netflix-dokumentärserien om brottet som lamslog Argentina är titeln ett stoppur. ”50 sekunder” är inte ett poetiskt val; det är en brutal tidsbegränsning. Femtio sekunder är ”den exakta tiden som den brutala misshandeln som avslutade Fernando Báez Sosas liv pågick”.
Detta narrativa val, ett verk av regissören Martín Rocca och produktionsbolaget Fabula, är ingen slump. Den heter inte ”Brottet i Villa Gesell” eller ”Rättvisa för Fernando”. Genom att heta ”50 sekunder” får serien tittaren att fokusera på händelsens mikroskopiska skräck, inte på de år av rättsprocesser som följde. Det är ett klaustrofobiskt grepp.
Ännu viktigare är att titeln sammanfattar det centrala juridiska argument som skulle definiera rättegången. Vad kan hända på femtio sekunder? För de anklagades försvar är femtio sekunder sinnebilden av kaos: ett ”slagsmål”, ett tragiskt men oavsiktligt bråk, en spontan gruppvåldshandling. Men för åklagarsidan, och slutligen för domstolen, är femtio sekunder en evighet. Det är tillräckligt med tid för samordning, för att välja ut ett mål och för ett överlagt utförande. Det är tillräckligt med tid för vad lagen kallar ”alevosía” (överlagt och svekfullt angrepp).
Dokumentären bjuder därför inte in till en abstrakt juridisk debatt från början; den bjuder in tittaren att leva inuti den oundvikliga minuten och konfronteras med den hastighet med vilken ett liv kan släckas.
Krönika över en gryning i Villa Gesell
För att förstå fallets genomslag måste man först förstå platsen. Tragedin utspelar sig inte i en mörk, anonym gränd. Den sker i Villa Gesell, epicentrum för den argentinska sommaren, en plats synonym med strand, ungdom och tonårens övergångsriter. Brottet var en skändning av en social plats som ansågs vara trygg.
Händelseförloppet, som serien avser att rekonstruera ”minut för minut”, är lika enkelt som det är fruktansvärt. Fernando Báez Sosa, en 18-årig ung man, är på semester. Vid utgången från en nattklubb, LeBric, attackeras han. Hans angripare är inga främlingar i natten; de är ”en grupp killar i hans egen ålder”.
Här kommer termen som blev central för den sociala analysen av fallet in: ”rugbiers” (rugbyspelare). I det argentinska sammanhanget är detta ord ingen neutral sportbeskrivning. Det är laddat med sociala konnotationer som pekar på en kultur av toxisk maskulinitet, en missriktad kåranda och, i vissa kretsar, en känsla av privilegier och straffrihet.
Attacken var inte en kamp man mot man. Det var en grupphandling. Våldet var så överväldigande att det inte bara fokuserade på Fernando; den efterföljande rättegången diskuterade också de ”skador som fem av Fernandos vänner ådrog sig” när de var med honom. Det var ”flockens” dynamik mot individen som förvandlade ett mord till en symbol för nationell fasa.
Det sociala ekot: En obekväm sanning
Mordet på Fernando Báez Sosa ”präglade det argentinska samhället” och ”chockerade hela landet”. Netflix-dokumentären ger sin granskning undertiteln: ”En obekväm sanning”.
Den uppenbara frågan är: vad är denna sanning?
Det enkla svaret vore att den obekväma sanningen är klasskillnader eller våldet inom idrotten. Men den verklighet som fallet blottlägger är djupare och mer nedslående. Báez Sosa-fallet var inte en isolerad händelse som fungerade som en brutal läxa för samhället. Det var istället den mest synliga manifestationen av ”en olöst prövning”.
Den ”obekväma sanningen” är att, trots den ”enorma sociala och mediala uppmärksamheten” kring Fernandos fall och de livstidsdomar som så småningom avkunnades, så upphörde inte det kollektiva ungdomsvåldet i nattlivet. Det minskade inte ens. Fallet verkar inte ha haft någon avskräckande effekt.
Bevisen är ett tragiskt mönster av upprepning. Efter brottet i Villa Gesell dog andra unga män under skrämmande liknande omständigheter:
- Brian Cuitino, slagen och mördad med en tegelsten utanför en nattklubb i Pilar.
- Agustín Ávila, 16 år, ihjälslagen av ett ”gäng” på en festival.
- Lautaro Alvaredo, 19 år, attackerad av fyra unga män när han lämnade en nattklubb, dog efter dagar i hjärndöd.
- Tomás Telio, jagad och mördad av en grupp på fler än nio personer vid en kuststräcka.
Dessa fall, som alla inträffade efter den nationella chocken över Fernando, visar på en ”trend av gränslöst våld i nattlivsmiljöer”.
Netflix-dokumentären anländer därför inte som en epilog eller ett ”avslutat fall”. Den anländer mitt i en pågående kris. Den retoriska frågan som svävar över fallet är: ”Vem ska stoppa detta problem?”.
Det finns ytterligare ett lager av denna obekväma sanning, ett som samhället är ännu mer ovilligt att diskutera: rasism. Fernandos fall, hävdas det, är den ”sista länken i denna rasismens kedja”. Dokumentären och fallet tvingar samhället att ”se inåt” och fråga sig ”vilket monster har vi alla skapat genom att inte tala om detta”. Den ”obekväma sanningen” är inte bara att det finns våldsamma unga män, utan att detta våld är en produkt av ett samhälle som ger det näring, vare sig det sker genom klasskillnader, rasism eller en glorifiering av aggression.
Rättvisans anatomi (och dess rekonstruktion)
Hjärtat i true crime är rättsprocessen. I detta fall var rättegången ett narrativt slagfält. Försvaret för de åtta anklagade ungdomarna försökte installera idén om kaos. De begärde att fallet skulle behandlas som ”dråp under slagsmål”, ett brott som med ett maxstraff på sex år antyder en ömsesidig brist på kontroll, ett tragiskt bråk där döden nästan är en olycka.
Domstolen i Dolores avvisade kategoriskt den berättelsen. Domen blev ”mord, dubbelt försvårat av överlagt och svekfullt angrepp samt planerat samförstånd”.
Låt oss bryta ner det. ”Planerat samförstånd” innebär att gruppen kom överens om att attackera. ”Svekfullt angrepp” (alevosía) är en juridisk nyckelterm: det betyder att attacken utfördes ”på säkert avstånd”, vilket eliminerade all möjlighet till försvar från offrets sida. För domstolen var dessa 50 sekunder inte ett ”slagsmål”. De var en samordnad avrättning.
Domstolen behandlade dock inte gruppen som en monolitisk enhet. Lagen kan inte döma en ”flock”; den måste utdöma individuellt ansvar. Och det är här domen blir fascinerande. Alla åtta anklagade dömdes, men inte på samma sätt. Domstolen splittrade gruppen och tilldelade två nivåer av skuld:
- Fem av ungdomarna dömdes till livstids fängelse som ”medgärningsmän” till mordet: Máximo Thomsen, Ciro Pertossi, Enzo Comelli, Matías Benicelli och Luciano Pertossi.
- Tre av dem dömdes till 15 års fängelse som ”sekundära deltagare” (medhjälpare): Ayrton Viollaz, Blas Cinalli och Lucas Pertossi.
Denna uppdelning är attackens juridiska anatomi: den visar att även inom en 50 sekunder lång grupphandling identifierade rättssystemet en kärna av gärningsmän och en ring av medhjälpare.
Netflix-dokumentären rekonstruerar denna rättsliga strid med hjälp av ”exklusiva vittnesmål” och ”opublicerat arkivmaterial”. Det är signifikant att den inkluderar medverkan från två centrala personer i åklagarsidans berättelse: Graciela Sosa, Fernandos mor, och Fernando Burlando, familjens advokat.
Genom att centrera deras röster gör serien inte anspråk på att vara en neutral granskning. Den positionerar sig som den definitiva krönikan över offrets kamp för rättvisa, validerar berättelsen om det ”svekfulla angreppet” och berättar historien från epicentrum av smärtan och den juridiska strategi som ledde till livstidsdomarna.
Tidslinjen
Tidslinjen för denna tragedi och dess efterdyningar är följande. Mordet på Fernando Báez Sosa inträffade den 18 januari 2020. Rättegången hölls vid brottmålsdomstolen nr 1 i Dolores, och domen avkunnades den 6 februari 2023. De andra liknande våldsincidenterna som följde detta mönster inträffade under de följande åren, inklusive fallet med Brian Cuitino 2022, Agustín Ávila 2023, Lautaro Alvaredo 2023 och Tomás Telio 2024. ”50 sekunder: Fallet Fernando Báez Sosa”, dokumentärserien som återupplivar brottet och dess konsekvenser, har premiär på Netflix den 13 november.
