Om The Legend of Vox Machina var den högljudda festen med öl och drakar som vi alla ville gå på, är The Mighty Nein den existentiella baksmällan dagen efter. Och det är konstigt nog precis det som gör den så fascinerande. Critical Role och Amazon MGM Studios har bestämt sig för att vi har fått nog av klassiska hjältar som vet exakt vad de ska göra. Deras nya animerade satsning kastar handboken för den ”goda äventyraren” ut genom fönstret för att introducera oss för en grupp missanpassade individer som är mer oroliga för att dölja sina egna trauman än att rädda världen. Det är en berättelse om trasiga människor som försöker att inte skära sig på sina egna skärvor, och resultatet är något mycket mer mänskligt, smutsigt och komplext än vad vi är vana vid att se inom fantasy-animation.
Ett nödvändigt miljöombyte (och längre speltid)
Det första du kommer att märka är att serien andas på ett annat sätt; glöm de hektiska 20-minutersavsnitten. Här har teamet under ledning av showrunnern Tasha Huo valt kapitel på mellan 45 och 60 minuter. Det är inte en teknisk nyck, det är en narrativ nödvändighet. Denna extra tid ger utrymme för något vi sällan ser i genren: tystnad. Det finns plats för obekväma blickar, för lågmälda samtal i regnet och för att bygga upp en politisk spänning som sjuder på svag värme. Serien inleds inte med en taverna och skratt, utan med en twist vi aldrig fick se i den ursprungliga kampanjen: stölden av ”The Beacon” (Fyren), en relik som skulle kunna skriva om verkligheten. Från första minuten gör de klart att detta är en spionthriller förklädd till D&D.
Exandrias mest osannolika ”hjältar”
Låt oss vara ärliga: den här gruppen är en katastrof. Men det är vår katastrof. I centrum för allt står Caleb Widogast (Liam O’Brien), en trollkarl som bokstavligen är smutsig, och inte av estetiska skäl. Han är en man jagad av skuld och statlig indoktrinering, vars enda ankare till förståndet är en fe-katt vid namn Frumpkin – som för övrigt har den dåliga vanan att försvinna i moln av glitter eller dö på fruktansvärda sätt bara för att bli framkallad igen. Vid hans sida vandrar Nott the Brave (Sam Riegel), en goblin med alkohol- och kleptomaniproblem som ironiskt nog agerar som Calebs beskyddande modersfigur. Deras dynamik är inte vapenbröders; det är två överlevare som klamrar sig fast vid varandra mitt i stormen.
Sedan har vi det inkarnerade kaoset: Jester Lavorre (Laura Bailey). Det är lätt att bli distraherad av hennes blå hud och outtömliga energi, men under ytan av en skämtare som ritar könsorgan på heliga tempel finns en djup ensamhet och en oroväckande hängivenhet till en entitet kallad ”The Traveler”. Visuellt är hon ett skådespel: hennes andliga väktare är inte bibliska änglar, utan rosa hamstrar och våldsamma enhörningar. Gruppen kompletteras av lika komplexa figurer: Fjord (Travis Willingham), en warlock som låtsas vara säker för att dölja sina tvivel; Beau (Marisha Ray), en munk som föredrar att slå först och fråga sen för att undvika att själv bli sårad; Mollymauk (Taliesin Jaffe), en cirkushedonist som lever i nuet eftersom han inte minns sitt förflutna; och Yasha (Ashley Johnson), en barbar som till skillnad från originalkampanjen är närvarande och utvecklad från start, och som bär på en tyst tyngd som balanserar de andras buller.
”Tron” möter Midgård
En av de djärvaste vändningarna i denna produktion är dess atmosfär. Wildemount, kontinenten där handlingen utspelar sig, liknar inte det färgglada Tal’Dorei. Det är ett land av gråskalor, delat mellan ett auktoritärt imperium med industriell estetik och en mystisk dynasti som omfamnar det ”monstruösa”. För att ackompanjera detta har kompositören Neal Acree skapat något som definierats som ”Tron möter fantasy”. Föreställ dig mörka elektroniska syntar som blandas med episka orkestrar. Det är ett soundtrack som utan ord berättar att du står inför en konflikt där uråldrig magi krockar med ett modernt kallt krig. Animationen från Titmouse har mognat i takt med berättelsen. Mättade färger har gett vika för djupa skuggor, ”smutsigare” texturer och en ljussättning som påminner om film noir. Allt är designat för att du ska känna kylan, smutsen och faran.
En rollista som inger respekt
Om du trodde att nivån på röstskådespeleriet inte kunde bli högre, trodde du fel. Critical Role har bläddrat i adressboken och listan över birollsinnehavare är absurd. Vi talar om legender som Anjelica Huston, Mark Strong (vars röst verkar skapt för kejserliga skurkar) och Ming-Na Wen som Beaus hårda mentor. Det är inte bara enkla cameos; det är tungviktare som gjuter liv i en värld som känns levande och fientlig.
Varför spelar det roll nu?
I ett landskap mättat av fantasy vågar The Mighty Nein påstå att man inte behöver vara ädel för att vara huvudperson. Det handlar inte om att uppfylla en profetia; det handlar om att överleva sina egna demoner tillräckligt länge för att hjälpa någon annan. Det är en berättelse om att hitta en familj där man minst anar det: bland sopor, brott och delade trauman. Detta är inte en serie att ha på i bakgrunden medan du kollar mobilen. Den är tät, den är emotionell och stundtals förkrossande. Men den är också otroligt rolig, med den nervösa humor som hos någon som skrattar för att alternativet är att skrika. Gör dig redo, för resan till Wildemount börjar på Prime Video den 19 november.
