En ny dokumentärfilm gräver i ett av den kanadensiska idrottens mest smärtsamma olösta fall och ställer en fråga som fortfarande ekar i Montreal två årtionden senare: Vem dödade Expos?
Filmen undersöker de kontroversiella besluten, de finansiella motgångarna och de strategiska misstagen som beseglade ödet för Kanadas första lag i Major League Baseball (MLB). Berättelsen byggs upp genom vittnesmål från en stjärnspäckad uppsättning vittnen och huvudpersoner. Hall of Fame-medlemmar som Pedro Martínez, Larry Walker och Vladimir Guerrero erbjuder perspektivet från spelplanen. Den vördade managern Felipe Alou minns topparna och dalarna från bänken.
Kärnan i mysteriet utforskas dock genom de ledningsfigurer som befann sig i stormens öga: den före detta ordföranden Claude Brochu, som övervakade de mest tumultartade åren, och den kontroversielle direktören David Samson, styvson till lagets sista privata ägare, Jeffrey Loria.
Dokumentären presenteras som en ”kulturell elegi”, ett försök att erbjuda en kollektiv bearbetning för en fanskara som fortfarande känner ”smärta” och ”olöst sorg” över förlusten av sitt lag. Genom att rama in historien som en utredning för att hitta den skyldige, validerar filmen fansens känslor av svek och tillhandahåller ett narrativt verktyg för att bearbeta en komplex och mångfacetterad förlust.
Bortom publiksiffror och spelarkontrakt menar regissören att Expos-sagan var ”mer än en historia om baseboll”; det var en ”kulturkrock” mellan den aggressiva amerikanska affärsstilen, personifierad av Samsons ”arroganta” och ”självsäkra” attityd, och de sociopolitiska prioriteringarna i Quebec.
”Nos Amours” uppgång: Krönikan om en Quebec-romans
För att förstå vidden av förlusten är det avgörande att förstå djupet i bandet mellan Expos och Montreal. Kärleksfullt kända som ”Nos Amours” (Våra älskade), var laget mer än bara en idrottsklubb; det var en kulturell institution.
Grundandet 1969 var en historisk milstolpe och blev det första MLB-laget utanför USA. Namnet i sig var en hyllning till den hyllade världsutställningen Expo 67, ett evenemang som symboliserade Montreals optimism och intåg på världsscenen.
Stadens kärleksaffär med baseboll uppstod inte ur ingenting. Montreal hade ett rikt arv inom sporten, förankrat i Montreal Royals, Brooklyn Dodgers främsta farmarlag. Det var med Royals som Jackie Robinson bröt färgbarriären inom professionell baseboll, vilket skapade en grund av kunskap och passion långt före de stora ligornas ankomst.
Expos återuppväckte den lågan och utvecklade sina egna legender som Gary Carter, Andre Dawson och Tim Raines, vars plaketter i Hall of Fame avbildar dem med Expos-kepsen. Deras enda divisionstitel i National League East 1981 befäste deras plats i historien och gjorde dem till en symbol för stolthet för hela Kanada.
Ironiskt nog sådde samma medborgerliga ambition som gav liv åt Expos också fröna till dess förstörelse. Borgmästaren Jean Drapeau, drivkraften bakom Expo 67 och förvärvet av basebollaget, var också arkitekten bakom sommar-OS 1976. Arvet från dessa spel var Olympiastadion, en betongkoloss som trots sin storslagenhet skulle bli en ”arkitektonisk katastrof” och ett ”vitt elefantprojekt”. Ambitionen som skapade ”Nos Amours” födde också monstret som skulle hjälpa till att sluka dem.
Den avbrutna säsongen: Början på slutet
Om Expos historia är ett mordmysterium, är spelarstrejken i MLB 1994 det ögonblick då det dödliga såret tillfogades. Innan arbetskonflikten stoppade spelet var Montreal-laget på toppen av basebollvärlden. Med ett facit på 74-40 hade de bäst resultat i hela ligan och verkade vara på väg mot World Series. Laget, som leddes av Felipe Alou, hade en kärna av framtida Hall of Fame-stjärnor och spelade en spännande och dominant baseboll.
Strejken, som inleddes i augusti och slutligen ledde till att resten av säsongen och World Series ställdes in för första gången i historien, krossade dessa ambitioner.
För fansen var det inte bara en arbetskonflikt mellan miljonärer; det var ett dubbelt svek. Först stal ligan och spelarna deras bästa chans till ära. Omedelbart därefter skulle lagets egen ledning utdela det andra slaget genom att montera ner deras drömlag.
Strejken skapade inte Expos finansiella problem, men den exponerade dem och gjorde dem ohållbara. Klubben drevs redan med en ”stram budget”, med delägare som såg sina andelar som ”välgörenhetsdonationer” utan avsikt att skjuta till mer kapital. Förlusten av miljontals intäkter på grund av strejken eliminerade den knappa finansiella marginal de hade, och förvandlade kroniska problem, som en ogynnsam växelkurs, till en akut och oåterkallelig nödsituation som tvingade fram drastiska beslut.
Kollapsens anatomi: Ägare, politik och en arena i ruiner
Dokumentären presenterar en bildlig rättssal som granskar de huvudmisstänkta och de samlade bevisen som ledde till klubbens kollaps.
Den stora utförsäljningen
Efter strejken beordrade lagets ordförande Claude Brochu sin general manager att drastiskt skära i lönekostnaderna. Inom loppet av några dagar monterades kärnan i det bästa laget i baseboll ner. Outfielder Larry Walker lämnade som free agent, medan closern John Wetteland, startande pitchern Ken Hill och centerfieldern Marquis Grissom byttes bort för en bråkdel av sitt värde. Brochu försvarade sig med att han inte hade något val på grund av en ”farlig kapitaltömning” och hans partners vägran att investera mer pengar för att behålla stjärnorna.
Dollarn och den svarta rutan
Expos stod inför en oöverstiglig strukturell ekonomisk utmaning: de genererade intäkter i kanadensiska dollar samtidigt som de betalade spelarlöner i amerikanska dollar, en klyfta som vidgades med en ständigt ofördelaktig växelkurs. Till detta problem lades ett katastrofalt beslut under ägaren Jeffrey Lorias era: oförmågan att säkra engelskspråkiga tv- och radioavtal. Detta drag ströp inte bara en avgörande intäktskälla, utan alienerade också en betydande del av fanskaran och försatte laget i en medieblackout.
Den vita elefanten av betong
Olympiastadion var en fundamentalt olämplig hemmaarena för baseboll. Beskriven som en ”betonggrotta”, led den av dålig belysning, fruktansvärd akustik och ett konstgräs som var skadligt för spelarnas knän. Dess historia kantades av astronomiska kostnadsöverskridanden som gav den öknamnet ”The Big Owe” (Den stora skulden), ett skjutbart tak som aldrig fungerade korrekt och strukturella problem som inkluderade ett nedfallande betongblock på 55 ton.
Nådestöten var oförmågan att få offentlig finansiering för en ny arena i centrum. Dåvarande Quebec-premiärministern Lucien Bouchards vägran att anslå offentliga medel till en arena samtidigt som han var tvungen att stänga sjukhus, markerade en punkt utan återvändo.
Lorias och Samsons sista akt
Sagan avslutades med en rad komplexa och kontroversiella finansiella manövrar. Jeffrey Loria, som hade blivit managing partner, sålde Expos till Major League Baseball självt (en enhet kontrollerad av de andra 29 lagägarna) för 120 miljoner dollar. Denna affär tillät Loria att använda dessa medel för att köpa Florida Marlins.
Expos tidigare minoritetsägare, som kände sig lurade, lämnade in en stämningsansökan enligt RICO-lagstiftningen mot Loria och MLB, där de anklagade dem för att ha konspirerat för att sabotera lagets livskraft i Montreal och underlätta transaktionen. David Samsons medverkan i dokumentären är avslöjande; han medgav att han satt i en nio timmar lång intervju utan att inse att filmens titel positionerade honom som en av de huvudmisstänkta.
Den sista outen: En begravning på Olympiastadion
Den känslomässiga höjdpunkten i Expos historia kom under deras sista hemmamatch, en händelse som beskrevs inte som en sportevenemang, utan som en ”begravning”. Över 31 000 fans kom till Olympiastadion för att ta farväl av sitt lag, en skarp kontrast till de knappt 3 000 som hade varit där kvällen innan. Denna massiva tillströmning var inte en stödyttring för organisationen, utan en kollektiv sorgeakt för det lag de kände hade stulits från dem.
Närvaron av så många fans framkallade en smärtsam och outtalad fråga, uttryckt av en lagmedlem: ”Var var ni alla när vi behövde er?”
Atmosfären var laddad med känslor. Fans grät på läktarna, höll upp banderoller som uttryckte tacksamhet och ilska, och gav veteranerna stående ovationer vid varje tillfälle. Själva matchen, en 9-1-förlust mot Jeffrey Lorias Florida Marlins, var i stort sett bortglömd. Det verkliga dramat utspelade sig på läktarna. Vid matchens slut stannade spelarna kvar på planen och kastade signerade bollar och andra minnessaker till publiken i en sista tacksamhetsgest.
Kort därefter blev flytten av klubben till Washington, D.C., där den skulle återuppstå som Nationals, officiell.
Fallet förblir öppet
”Vem dödade Montreal Expos?” erbjuder inget enkelt svar eller pekar ut en enskild skyldig. Istället presenterar den en ”mosaik av influenser” och en ”kulturkrock” som samverkade för att göra slut på laget.
Även om figurer som Jeffrey Loria porträtteras som ”historiens Darth Vader”, gör dokumentären det tydligt att strejken, bristen på lokala investeringar, regeringens politik och en misslyckad arena var oumbärliga medbrottslingar i brottet.
Arvet från Expos lever vidare i nostalgin, i de ikoniska trefärgade kepsarna som fortfarande syns på arenor, och i den ihållande längtan efter att Major League Baseball en dag ska återvända till Montreal. Filmen presenterar bevisen och låter tittaren fälla den slutgiltiga domen.
Dokumentären ”Vem dödade Montreal Expos?” har premiär på Netflix den 21 oktober.
