Ankomsten av Evil Influencer: The Jodi Hildebrandt Story på Netflix idag markerar en dyster milstolpe i utvecklingen av true crime-dokumentären. Det är inte bara en återberättelse av ett sensationellt fall; det är en klaustrofobisk, forensisk undersökning av en tragedi som sändes i realtid till en global publik på miljontals människor. Regisserad av Skye Borgman, en filmskapare som etablerat sig som den främsta krönikören av amerikansk ”domestic gothic” genom verk som Abducted in Plain Sight och Girl in the Picture, drar denna nya film bort influencer-ekonomins mättade filter för att avslöja den ruttna infrastruktur som döljer sig därunder.
När strömningen börjar kräver dokumentären en konfrontation, inte bara med Jodi Hildebrandts och Ruby Frankes specifika depraveringar, utan med det digitala ekosystem som incitamenterade deras uppgång. Filmen anländer i ett kulturellt ögonblick mättat av diskurser kring ”sharenting”, men den skär igenom de teoretiska debatterna för att presentera det viscerala, skräckinjagande slutspelet av att behandla barn som innehåll. Det finns ingen festlig premiär för denna film, ingen röd matta som kan skymma den nakna verkligheten i det material Borgman har sammanställt. Det är ett dokument över misslyckande – föräldramisslyckande, systemfel och misslyckandet hos en allmänhet som såg en familjs långsamma sönderfall och klickade på ”prenumerera”.
Dokumentären opererar på flera frekvenser. På en nivå är det en proceduriell thriller som i detalj skildrar räddningen av två utmärglade barn från en fästning i Ivins, Utah. På en annan är det en psykologisk skräckhistoria om vapenfieringen av terapi och religiöst språk. Men dess mest oroande frekvens är dess banalitet. Skräcken i Evil Influencer äger inte rum i en fängelsehåla dold för världen; den utspelar sig i en skräddarsydd ökenherrgård, finansierad av YouTube-annonsintäkter, organiserad via inbjudningar i Google Calendar och rättfärdigad av en förvriden självhjälpsläroplan som sålts online för hundratals dollar.
Arkitekten: Skye Borgmans forensiska lins
Skye Borgmans regi kännetecknas av en klinisk distans som tjänar till att förstärka fasan hos hennes subjekt. I Evil Influencer avstår hon från de dramatiska rekonstruktioner och stämningsfulla ljudlandskap som är vanliga i genren, och väljer istället en kall, steril estetik som speglar det känslomässiga vakuumet i hjärtat av Jodi Hildebrandts imperium ”ConneXions”. Kameran glider genom de tomma utrymmena i residenset i Ivins – det ”safe house” som blev ett fängelse – med en spöklik ihärdighet, vilket tvingar tittaren att bebo övergreppens geografi.
Borgmans verk har konsekvent utforskat den mörka undersidan av till synes respektabla samhällen, ofta med fokus på hur karismatiska manipulatörer utnyttjar sociala normer för att dölja sina brott. I Abducted in Plain Sight undersökte hon hur en granne infiltrerade en familj genom tillit och religiös samhörighet. Här applicerar hon samma lins på relationen mellan Franke och Hildebrandt och dissekerar hur en professionell relation metastaserade till en delad vanföreställning. Regissörens val att använda omfattande arkivmaterial från YouTube-kanalen 8 Passengers är särskilt effektivt. Genom att ställa vloggarnas ljusa, kaotiska energi mot den sterila, tysta terrorn i polisens kroppskameramaterial skapar Borgman en dissonans som lämnar tittaren desorienterad.
Dokumentären förlitar sig inte på en berättarröst för att guida publiken. Istället väver den samman intervjuer med utredare, tidigare klienter till Hildebrandt och grannar som bevittnade Frankes sons sista, desperata flykt. Detta polyfoniska grepp låter berättelsen framträda ur bevisen själva, snarare än genom redaktionell styrning. Resultatet är en film som känns mindre som underhållning och mer som en juridisk inlaga – ett heltäckande register över hur en mor omprogrammerades till att tortera sina egna barn under täckmanteln av ”Sanning”.
Tvångets filmiska grammatik
Borgman använder ett specifikt filmspråk för att förstärka filmens teman. Den visuella stilen förlitar sig på steril, högkontrastrik, närmast ”medicinsk” belysning under intervjuer, vilket betonar den kalla, kliniska naturen i Hildebrandts övergrepp. Arkivmaterial används med destabiliserande effekt; den direkta juxtapositionen av ”lyckliga” familjevloggar med de makabra detaljerna kring övergreppen utmanar tittarens uppfattning om verklighet kontra prestation. Ljuddesignen förstärker obehaget ytterligare genom frånvaron av en melodramatisk filmmusik; istället används tung, atmosfärisk tystnad för att skapa en klaustrofobisk stämning som reflekterar offrens isolering. Strukturellt är filmen icke-linjär och oscillerar mellan gripandet 2023 och familjens uppgång från 2015 till 2022, en teknik som illustrerar radikaliseringens långsamma, smygande fortskridande.
Subjektet: Ruby Franke och kommersialiseringen av helighet
För att förstå skräcken i huset i Ivins insisterar Evil Influencer på att vi först måste förstå framgången med 8 Passengers. Dokumentären ägnar sin första akt åt en minutiös rekonstruktion av familjen Frankes digitala uppstigning. Kanalen, som lanserades 2015, växte snabbt till miljoner prenumeranter och förvandlade familjen Franke till den typiska ”mormonska influencerfamiljen”. Ruby Franke presenteras under dessa tidiga år inte som ett monster, utan som en hyperkompetent matriark, en kvinna som monetariserade kaoset med att uppfostra sex barn med ett leende och en Canon-kamera.
Filmen utforskar denna eras ekonomi med en kritisk blick. Den postulerar att ”momfluencer”-industrin bygger på en fundamental motsägelse: framförandet av autentisk intimitet för en masspublik. Frankes framgång baserades på hennes förmåga att paketera familjens liv som en konsumtionsvara. Varje milstolpe, varje utbrott och varje disciplinärt ögonblick var innehåll. Dokumentären argumenterar för att denna kommersialisering av barndomen skapade en dissociation hos Franke själv – en separation mellan hennes barn som mänskliga varelser och hennes barn som tillgångar.
Avgörande är att filmen lyfter fram de varningssignaler som sändes ut till världen långt innan gripandena. Den ökända ”sittsäcksincidenten”, där Franke avslöjade att hennes tonåriga son hade sovit på en sittsäck i månader som straff, undersöks på nytt. Då var det kontroversiellt; i efterhand ramar Borgman in det som en tydlig eskalering av tvångskontroll. På liknande sätt presenteras bilderna där Franke vägrar att ta med lunch till sin sexåriga dotter eftersom barnet ”behövde lära sig ansvar” som en förelöpare till de svälttaktiker som senare användes.
Dokumentären antyder att internetfeedbacken spelade en roll i Frankes radikalisering. I takt med att kanalen växte, växte också granskningen. Kritiker och ”haters” som ifrågasatte hennes föräldraskap avfärdades som agenter för kaos, vilket förstärkte Frankes belägringsmentalitet. Denna defensiva hållning gjorde henne till den perfekta måltavlan för någon som Jodi Hildebrandt – en figur som lovade absolut visshet i en värld av ambiguitet.
Katalysatorn: Jodi Hildebrandt och ”Sanningens” patologi
Om Ruby Franke var kärlet, var Jodi Hildebrandt giftet. Evil Influencer introducerar Hildebrandt som en skuggfigur som gradvis rör sig från periferin av familjen Frankes liv till dess absoluta centrum. Som licensierad klinisk mentalvårdsrådgivare i Utah hade Hildebrandt byggt ett rykte och ett företag, ”ConneXions”, baserat på en rigid, auktoritär inställning till relationer och självförbättring.
Dokumentären gör en djupdykning i läroplanen för ”ConneXions” och avslöjar den som en mästarklass i psykologisk manipulation. Hildebrandts filosofi var binär: världen var uppdelad i ”Sanning” (Truth) och ”Förvrängning” (Distortion). Enligt interna dokument och träningsvideor som visas i filmen definierades ”Sanningen” enbart av Hildebrandt. Alla som inte höll med om hennes metoder, ifrågasatte hennes auktoritet eller misslyckades med att leva upp till hennes omöjliga standarder levde i ”Förvrängning”.
Denna terminologi är nyckeln till att förstå övergreppen. Filmen illustrerar hur Hildebrandt vapenfierade dessa abstrakta begrepp för att rättfärdiga fysisk tortyr. Smärta var inte misshandel; det var en mekanism för att driva ut ”Förvrängningen”. Svält var inte vanvård; det var ett verktyg för att hjälpa kroppen att ”ödmjuka” sig inför ”Sanningen”. Genom att omrama övergrepp som en terapeutisk och andlig intervention demonterade Hildebrandt sina följares moraliska kompass.
Borgman intervjuar tidigare klienter som beskriver Hildebrandts metodik som ett systematiskt fråntagande av en persons handlingsfrihet. Hon krävde total transparens och fick tillgång till klienters e-post, bankkonton och privata kommunikationer, allt under täckmanteln av ”ansvarsskyldighet”. Dokumentären postulerar att Hildebrandt drev en ”högkravsgrupp” på två personer – en sekt i mikrokosmos – där Franke rekryterades först som klient, sedan som partner och slutligen som verkställare.
Kontrollens vokabulär i ”ConneXions”
Dokumentären bryter ner det specifika ordförråd Hildebrandt använde för att utöva kontroll och illustrerar hur det överensstämmer med etablerade modeller för psykologisk misshandel. Begreppet ”Sanning” definierades som absolut efterlevnad av Hildebrandts regler, vilket främjade en form av tankekontroll präglad av svartvitt tänkande där endast ledaren besatt sanningen. Omvänt definierades ”Förvrängning” som allt motstånd, ifrågasättande eller autonoma önskningar, en taktik för informationskontroll som stämplade kritiskt tänkande eller utomstående perspektiv som farliga. Följare uppmanades att vara ”Ödmjuka” (Humble) – vilket innebar undergivna, knäckta och villiga att acceptera smärta – vilket fungerade som en metod för emotionell kontroll genom att framkalla skuld och ovärdighet. Slutligen var ”Intervention” eufemismen som användes för fysisk bestraffning eller isolering, vilket fungerade som en mekanism för beteendekontroll genom att strikt reglera offrens fysiska verklighet, inklusive deras kost och rörelsefrihet.
Nedstigningen: Anatomien av tvångskontroll
Övergången från 8 Passengers till ”Moms of Truth” – det gemensamma Instagram-kontot som lanserades av Franke och Hildebrandt – markerar den slutgiltiga nedstigningen i mörkret. Evil Influencer använder material från denna period för att visa förhärdningen av Frankes framtoning. Leendena blir stramare; retoriken blir apokalyptisk. De rasar mot barns ”rättighetskultur” och det moderna samhällets ”offerkofte-mentalitet”, och predikar ett evangelium om extremt personligt ansvar som gränsar till solipsism.
Dokumentären avslöjar att Franke under denna tid separerade från sin make, Kevin, på Hildebrandts instruktion. Kevin Frankes roll porträtteras som passiv medbrottslighet; han flyttade ut för att ”rädda sitt äktenskap” enligt ConneXions-programmet och lämnade sina barn sårbara för de två kvinnornas eskalerande regim. Isoleringen var total. De två yngsta barnen togs ur skolan och flyttades in i Hildebrandts hem i Ivins, där de effektivt försvann från allmänhetens ögon.
Borgman behandlar själva övergreppen med nödvändig återhållsamhet. Vi ser inte handlingarna, men vi ser bevisen. Filmen redogör för hur barnen tvingades utföra manuellt arbete i den brutala ökenhettan i timmar utan vatten. De bands med silvertejp och handfängsel. Deras sår behandlades med cayennepeppar och honung – inte för att läka, utan för att orsaka smärta, en sadistisk twist på huskurer. Dokumentären understryker att detta inte var en förlust av kontroll från en överväldigad förälder; det var ett systematiskt, kalkylerat tortyrprogram utformat för att bryta barnens vilja.
Den psykologiska dimensionen av övergreppen är kanske det mest störande elementet som utforskas. Barnen fick veta att de var ”onda”, ”besatta” och att misshandeln var en kärlekshandling för att rädda deras eviga själar. Filmen konsulterar traumaexperter som förklarar den djupa dissonans detta skapar i ett barns sinne – personen som ska skydda dig är den som skadar dig, och hon säger att det är ditt fel.
Ingripandet: Skräckhuset i Ivins
Dokumentärens klimax är händelserna den 30 augusti 2023. Evil Influencer rekonstruerar tidslinjen minut för minut. Den 12-årige sonen, undernärd och desperat, lyckades fly genom ett fönster medan Hildebrandt var distraherad. Han sprang till en grannes hus och bad inte om säkerhet, utan om mat och vatten. Grannens nödsamtal, som spelas upp i filmen, fångar det omedelbara insikandet om fasan: barnet var utmärglat, täckt av öppna sår och hade silvertejp runt vristerna.
Polisräden mot Hildebrandts hem visas genom kroppskamerabilder. Upptäckten av den 10-åriga dottern, gömd i en garderob, skräckslagen och i ett liknande tillstånd av svält, tjänar som det obestridliga beviset på det fördärv som hade dolts i öppen dager. Juxtapositionen av den fläckfria, lyxiga interiören i Hildebrandts hem med barnens fysiska tillstånd är en stark visuell metafor för hela fallet: en polerad, välbärgad fasad som döljer en rutten kärna.
Dokumentären belyser bräckligheten i denna räddning. Om pojken inte hade uppbådat modet att springa – en bedrift filmen ramar in som ett mirakel av motståndskraft givet hans fysiska tillstånd – kunde övergreppen ha fortsatt tills det blev ett mord. Systemet hade svikit dessa barn vid varje tidigare vändning. Orosanmälningar hade arkiverats och stängts. Grannar hade viskat men inte ingripit. Det krävdes att barnet räddade sig själv för att bryta cykeln.
Räkenskapen: Rättvisa i ett obestämt system
Det rättsliga efterspelet av gripandena upptar den sista akten av Evil Influencer. Dokumentären följer domstolsprocesserna fram till domen i februari 2024. Uppgörelserna dissekeras: både Franke och Hildebrandt erkände sig skyldiga till fyra fall av grov barnmisshandel. Filmen presenterar Frankes uttalande i rättssalen i sin helhet. Hon gråter, ber om ursäkt till sina ”bebisar” och hävdar att hon leddes vilse av en ”mörk vanföreställning”. Dokumentären presenterar denna ursäkt utan kommentarer och låter tittaren avgöra om det är ett ögonblick av äkta ånger eller en sista föreställning av en mästermanipulatör.
Hildebrandt förblir däremot en gåta. Hon ger korta uttalanden men behåller till stor del ”expertens” outgrundliga mask. Filmen noterar att hennes rådgivningslicens återkallades och hennes företag demonterades, men hon visar lite av den känslomässiga kollaps som är synlig hos Franke.
Själva domen – fyra på varandra följande straff på ett till femton år – förklaras i kontexten av Utahs unika rättssystem. På grund av ett statligt tak för på varandra följande straff kommer de att avtjäna maximalt 30 år. Men eftersom Utah använder ett system med obestämd strafftid (indeterminate sentencing), är deras faktiska frigivningsdatum upp till benådningsnämnden. Rättsexperter i filmen varnar för att de kan komma att avtjäna betydligt mindre tid, en möjlighet som hänger över slutet av dokumentären som ett orosmoln.
Det rättsliga utfallet
Fallets juridiska slutsats resulterade i betydande fängelsestraff för båda kvinnorna. Ruby Franke erkände sig skyldig till fyra fall av grov barnmisshandel. Hon dömdes till fyra till sextio års fängelse, med ett statligt mandat på maximalt 30 års faktiskt avtjänat straff. I sitt uttalande till rätten medgav hon: ”Jag tog ifrån er allt som var mjukt och tryggt.” Jodi Hildebrandt erkände sig också skyldig till fyra fall av grov barnmisshandel och fick samma straff på fyra till sextio år (taket satt till 30 år). Efter hennes dom återkallades hennes licens för mentalvårdsrådgivning permanent och företaget ConneXions upplöstes.
Den samhälleliga anklagelsen: Sharenting, övervakning och tystnad
Evil Influencer transcenderar slutligen detaljerna i Franke-fallet för att åtala kulturen som producerade det. Filmen är en svidande kritik av fenomenet ”sharenting” – praktiken där föräldrar delar detaljerat innehåll om sina barn online. Den argumenterar för att barnen Franke var offer för ett digitalt ekosystem som saknar ett etiskt ramverk för minderårigas arbete. Till skillnad från barnskådespelare i Hollywood, som skyddas av strikta lagar och regleringar kring arbetstider, existerar ”barninfluencers” i en juridisk vilda västern.
Dokumentären ifrågasätter plattformarnas roll. YouTube tjänade pengar på 8 Passengers i åratal. Algoritmer knuffade ut deras innehåll till miljoner. Filmen antyder att själva framgångsmåtten på sociala medier – engagemang, visningar, kvarhållande – uppmuntrar den typ av dramatiskt, gränsöverskridande beteende som Franke uppvisade. ”Kommersialiseringen av barndommen” är inte en bieffekt; det är affärsmodellen.
Dessutom kastar filmen ett hårt ljus på Utahs industri för ”problemtyngda tonåringar”. Den drar paralleller mellan Hildebrandts metoder och de program för ”vildmarksterapi” som länge har verkat i delstaten med minimal tillsyn. Kulturen av hård disciplin, tron på att barn måste ”brytas ner” för att lagas, och underkastelsen inför auktoritära ”experter” skapade den jordmån där Hildebrandts toxicitet kunde blomstra.
Efterspelet: En tystnad som skriker
När eftertexterna rullar på Evil Influencer lämnas tittaren med en djup känsla av obehag. Barnen är i säkerhet, ja, men de är ärrade. Förövarna sitter i fängelse, men hur länge? Det digitala fotavtrycket av 8 Passengers har städats bort, men internet kommer ihåg allt. Arkiv, reaktionsvideor och dokumentären själv säkerställer att barnen Franke aldrig riktigt kommer att äga sin egen berättelse; den har stulits från dem två gånger – först av deras mor, och nu av tragedin kring deras räddning.
Skye Borgman har levererat en film som vägrar att erbjuda katarsis i form av ett lyckligt slut. Istället erbjuder den en varning. Den ”onda influencern” är inte en anomali; hon är den logiska slutpunkten för ett samhälle som värderar synlighet högre än sårbarhet, och ”sanning” högre än kärlek. Dokumentären är omistlig, inte för att den löser ett mysterium, utan för att den exponerar det brott där vi alla, på något litet sätt, var medskyldiga.
Evil Influencer: The Jodi Hildebrandt Story finns att strömma på Netflix nu.
