Scenen badar i ett mjukt, filmiskt ljus och är på en gång rörande och skrämmande banal. En gravid kvinna håller upp sin smartphone och visar sin växande mage för sin mamma. Mamman drar efter andan av förtjusning, jollrar och ger moderliga råd. Men mamman är död. Hon är en ”HoloAvatar”, en digital marionett driven av artificiell intelligens, renderad från knappt tre minuters videomaterial.
Detta är den säljande visionen för 2wai, en kontroversiell ny app lanserad av den tidigare Disney Channel-stjärnan Calum Worthy. Reklamen lovar att ”tre minuter kan vara för evigt”, en slogan som landar med den metalliska tyngden av en uppfylld dystopisk profetia. När videon cirkulerade på sociala medier i slutet av 2025 var reaktionen inte hänförelse, utan en kollektiv kåre. Den stämplades omedelbart som ”demonisk” och ”psykotisk”, och tusentals användare drog paralleller till handlingen i ”Be Right Back”, det profetiska avsnittet från 2013 i antologiserien Black Mirror.
Men att avfärda detta som enbart ”obehagligt” är att missa det djupgående ontologiska skifte som äger rum. Vi bevittnar det som den franske filosofen Jean Baudrillard kallade simulakrernas precession. I Baudrillards begreppsvärld maskerar simulationen inte längre verkligheten; den ersätter den. 2wai-avataren döljer inte faktumet att mamman är död; den konstruerar ett ”hyperreellt” scenario där hennes död är irrelevant. Appen erbjuder en värld där kartan (de digitala data) har genererat territoriet (personen), och dödens ändlighet behandlas som en teknisk bugg som ska patchas med en algoritm.
Hauntologi och det digitala spöket
För att förstå det obehag dessa ”HoloAvatarer” framkallar måste vi blicka bortom teknologin, mot filosofin. Den franske filosofen Jacques Derrida myntade termen hauntologi (hantologie) – en ordlek på ontologi (läran om varat) – för att beskriva ett tillstånd där det förflutna varken är helt närvarande eller helt frånvarande, utan dröjer kvar som en ”vålnad”.
AI-dödsboten (”deadbot”) är det ultimata hauntologiska artefaktet. Den skapar ett ”digitalt spöke” som residerar i serverns icke-plats, väntande på att bli frammanad. Till skillnad från ett fotografi eller ett brev, som är statiska dokument över ett ”det-har-varit”, är AI-avataren performativ. Den talar i presens. Den kränker tidslinjens helgd.
Walter Benjamin argumenterade i sin banbrytande essä Konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder att även den mest perfekta reproduktion av ett konstverk saknar dess ”aura” – dess unika närvaro i tid och rum. ”Sorgeboten” (griefbot) representerar den slutgiltiga förstörelsen av den mänskliga auran. Genom att massproducera den avlidnes personlighet via prediktiva textalgoritmer, berövar vi individen dess unika ”här och nu” och reducerar den mänskliga själens outsägliga gnista till ett sannolikhetsbaserat mönster av tokens. Resultatet är inte en uppståndelse, utan en tomhet i hög upplösning; en simulering som har migrerat från konstens rike till de dödas rike.
”FedBrain” och personlighetslögnen
Den tekniska arkitekturen bakom appar som 2wai bygger på en proprietär teknologi de kallar ”FedBrain” (sannolikt en referens till Federated Learning), som påstås bearbeta interaktioner direkt på användarens enhet för att säkerställa integritet och minska ”hallucinationer”. Löftet är att genom att begränsa AI:n till ”användargodkända data”, förblir avataren autentisk.
Ledande forskning kring stora språkmodeller (LLM) avslöjar dock detta som en villfarelse. Studier bekräftar att LLM:er är fundamentalt oförmögna att replikera den komplexa, stabila strukturen hos en mänsklig personlighet (såsom dragen i ”Big Five”-modellen). De lider av ”social desirability bias” – en tendens att vara behagliga och oförargliga – vilket innebär att de oundvikligen slipar bort de kantiga, svåra och idiosynkratiska hörn som gör en människa verklig.
Följaktligen kommunicerar inte användaren med sin mor. De interagerar med en generisk, statistisk modell som bär moderns ansikte som en mask. ”Personligheten” är en hallucination; ”minnet” är en databas. Som forskare har noterat saknar dessa modeller ”kroppslig erfarenhet”; de har inga överlevnadsinstinkter, ingen kropp och ingen dödlighet – allt det som formar mänsklig kognition. Den resulterande entiteten är en bedragare, ett ”Frankenstein-monster” som Zelda Williams (dotter till den bortgångne Robin Williams) beskrev de icke-samtyckta AI-rekreationerna av sin far.
Kommersialiseringen av sorgen: En industri värd 123 miljarder
Denna teknologiska seans drivs av en kraftfull ekonomisk motor. Vi ser en explosion av den Digitala Efterlivsindustrin (Digital Afterlife Industry, DAI) eller ”Grief Tech”, en sektor som globalt prognostiseras vara värd över 123 miljarder dollar.
Affärsmodellen är vad kritiker kallar ”Sorg-som-tjänst” (Grief-as-a-Service). Den förvandlar sorgearbetet från en ändlig, gemensam process till en oändlig, prenumerationsbaserad konsumtion.
- Prenumeration på de döda: Företag som 2wai och HereAfter AI (som använder en mer etisk modell med intervjuer före döden) monetariserar begäret efter kontakt.
- Dataismens etik: Filosofen Byung-Chul Han varnar för Dataismens framväxt, där den mänskliga erfarenheten kapitulerar inför ”datans totalitarism”. I denna regim förnekas den ”digitala döden”. Vi blir dataproducerande zombier som genererar intäkter även från graven.
- Rovdrift: Risken, som identifierats av forskare vid Cambridge, är ”smygreklam”. En ”dödsbot” av en mormor som föreslår ett specifikt märke på kakor är den ultimata formen av persuasiv manipulation, som exploaterar de mest sårbara emotionella banden för kommersiell vinning.
Sorgens neurovetenskap: ”Störningar” i maskineriet
Bortom de filosofiska och ekonomiska kritikerna ligger en påtaglig psykologisk fara. Dr Mary-Frances O’Connor, neuroforskare vid University of Arizona och författare till The Grieving Brain, postulerar att sorg i grunden är en form av lärande.
Hjärnan skapar en karta över världen där våra nära och kära är en permanent konstant (”jag kommer alltid att finnas där för dig”). När en person dör måste hjärnan mödosamt uppdatera denna karta för att spegla den nya verkligheten av deras frånvaro. O’Connor varnar för att AI-teknologi ”skulle kunna störa” denna kritiska biologiska process. Genom att erbjuda en ständig, interaktiv simulering av närvaro hindrar ”sorgeboten” hjärnan från att lära sig läxan om förlusten. Den håller anknytningens neurala banor i ett tillstånd av permanent, oförlöst längtan – ett digitalt recept för förlängd sorgestörning (Prolonged Grief Disorder).
Det juridiska tomrummet: Från ”Vilda Västern” till det digitala testamentet
Vi bebor för närvarande ett juridiskt ”Vilda Västern” gällande de digitala dödas rättigheter. I USA är ”postmortala publicitetsrättigheter” ett lapptäcke; i många delstater upphör rätten till ditt eget ansikte i samma ögonblick som du dör.
Europa erbjuder ett kontrasterande, om än spirande, ramverk. Spanien har till exempel varit pionjärer med konceptet ”Digitalt Testamente” (Testamento Digital) inom sin dataskyddslagstiftning. Detta erkänner en ”rätt till digitalt arv”, vilket låter medborgare utse specifika arvingar för att hantera eller radera deras digitala fotavtryck.
Men som den spanska filosofen Adela Cortina argumenterar kan reglering inte bara vara teknisk; den måste vara etisk. Vi måste fråga oss inte bara vem som äger datan, utan vilken värdighet de döda har rätt till. De ”digitala kvarlevorna” är inte bara tillgångar; de är spillrorna av ett liv. Utan robusta lagar om ”neurorättigheter” eller ”datavärdighet” som sträcker sig bortom döden, har de döda inget samtycke. De blir råmaterial för det ”levande arkiv” som 2wai hävdar att de bygger – ett bibliotek av själar ägt av ett företag.
Nödvändigheten av tystnad
Tragedin med ”Ash-Bot” i Black Mirror var inte att den misslyckades med att låta som Ash. Det var att den lyckades. Den erbjöd ett perfekt, ihåligt eko som fångade huvudpersonen på en vind av suspenderad sorg.
Den ”algoritmiska seansen” lovar att besegra döden, men den lyckas bara besegra sorgen. Sorgen kräver ett slut. Den kräver det smärtsamma erkännandet av tystnaden. Medan vi skyndar oss att fylla den tystnaden med generativ AI:s pladder, riskerar vi att förlora något djupt mänskligt: förmågan att släppa taget. I Dataismens och hyperrealitetens tidsålder kan den mest radikala handlingen helt enkelt vara att låta de döda vila i frid – osimulerade och oprenumererade.
