På den engelska landsbygden i mitten av 1990-talet ligger Stanton Wood, en ungdomsanstalt som utgör den sista chansen för ungdomar med beteendeproblem. I spetsen för denna institution står Steve, dess föreståndare, en man som är uppslukad av en total hängivenhet till sitt arbete.
Spelad av Cillian Murphy presenteras Steve redan i första scenen inte som en pedagogisk hjälte, utan som en individ på gränsen till kollaps. När ett dokumentärfilmteam ber honom att beskriva sig själv med tre ord är hans svar lakoniskt: ”mycket, mycket trött”. Denna bekännelse om utmattning fungerar som en prolog till ett intensivt drama som utspelar sig i sin helhet under en enda kaotisk dag.
Berättelsen i ”Steve” kretsar kring den dubbla kris som ansätter dess huvudperson. Å ena sidan står han inför en desperat yttre kamp för att rädda Stanton Woods integritet från en överhängande nedläggning på grund av ekonomiska problem och brist på institutionellt stöd. Å andra sidan utkämpar han ett inre och tyst krig mot sin egen försämrade psykiska hälsa, en kamp som hotar att dra ner honom i samma avgrund som han försöker rädda sina elever från. Filmen sänker ner tittaren i virvelvinden av denna avgörande dag och utforskar skörheten hos både de unga som marginaliserats av systemet och den man som svurit att skydda dem.
Kampen för Stanton Wood
Kärnan i ”Steve” bygger på de parallella vägarna för två karaktärer vars inre kamper speglar varandra: Steve och en elev vid namn Shy. Stanton Wood är inte en vanlig skola; det är en sista utväg för unga som står inför komplexa sociala och beteendemässiga utmaningar, en plats som världen verkar ha glömt.
Handlingen utvecklas under det enorma trycket av en möjlig permanent nedläggning, vilket tvingar Steve att navigera i ett känslomässigt och byråkratiskt minfält. Hans personliga kamp tar sig uttryck i ett beroende av alkohol eller droger, en överlevnadsmekanism som gör honom lika sårbar som pojkarna han ansvarar för.
I detta sammanhang dyker Shy upp, spelad av Jay Lycurgo, en problematisk tonåring fången mellan ett stormigt förflutet och en osäker framtid, som kämpar med impulser av våld och självdestruktion. Isolerad från sin familj och mobbad av sina kamrater, förkroppsligar Shy den desperation som genomsyrar institutionen. Dynamiken mellan de två karaktärerna kristalliserar filmens centrala spänning. I ett försök att nå fram försäkrar Steve honom: ”För du är inte ensam, Shy”. Den unges svar är en direkt utmaning som avväpnar pedagogen: ”Och du då, Steve? Låt oss prata om dig”. Detta utbyte avslöjar att gränserna mellan vårdgivare och den som vårdas är farligt suddiga.
Stanton Woods redan bräckliga stabilitet rubbas helt av ankomsten av ett filmteam som tänker göra en dokumentär om skolan. Långt ifrån att vara passiva observatörer fungerar deras närvaro som en katalysator för kaos. Dåtida skrymmande kameror, vilket motiverar 90-talsmiljön, blir ett påträngande element som invaderar elevernas privatliv och uppmuntrar dem att spela för publiken. Denna ”invasion” hotar att avslöja centrets sprickor för skattebetalarna, vilket lägger ett lager av offentlig granskning till det interna trycket. Dokumentärteamet nöjer sig inte med att registrera historien; de förändrar och påskyndar den, externaliserar karaktärernas inre press och utlöser krisen. I denna högspända miljö behandlar filmen på ett rått och känsligt sätt teman som mobbning, våld, brist på institutionellt stöd och tonårssjälvmord.
Från papper till film: Metamorfosen av ’Shy’
Ursprunget till ”Steve” finns i den hyllade kortromanen ”Shy”, publicerad av författaren Max Porter. Filmen är dock inte en bokstavlig anpassning, utan en medveten omgestaltning av originalverket. Den mest betydelsefulla och avgörande förändringen i projektet ligger i en fundamental vändning av det narrativa perspektivet.
Porters roman är skriven helt i första person och fördjupar läsaren i tonåringen Shys medvetandeström och subjektiva upplevelse. För filmversionen fattades beslutet att ”vända på historien” för att berätta den övervägande från skolans föreståndares, Steves, synvinkel. Detta konstnärliga val omvandlar historiens essens. Genom att flytta fokus från den problematiska ungdomen till vårdgivaren i kris, utvecklas berättelsen från att vara en historia om tonårsångest till att bli en djupgående undersökning av den ofta osynliga psykiska börda som pedagoger bär. Filmen handlar inte längre bara om de ”förlorade pojkarna”, utan också om den ”förlorade” mannen som försöker rädda dem.
Cillian Murphys engagemang i projektet var djupt och personligt från första början. Som nära vän till Porter fick Murphy ett exemplar av romanen som korrekturavdrag, redan före publiceringen, och hans reaktion var visceral. ”Den krossade helt enkelt mitt hjärta”, förklarade skådespelaren, en känslomässig koppling som blev hörnstenen för att föra historien till vita duken.
Anatomin av ett kreativt samarbete
”Steve” är resultatet av ett nätverk av långvariga professionella relationer, ett projekt fött ur förtroende och en gemensam vision mellan dess tre kreativa pelare: Cillian Murphy, regissören Tim Mielants och författaren Max Porter. Det är inte ett beställningsjobb från en studio, utan produkten av ett noggrant odlat konstnärligt ekosystem. Filmen markerar det första officiella projektet från Big Things Films, produktionsbolaget som Murphy grundade tillsammans med sin samarbetspartner Alan Moloney, vilket visar en önskan om kreativ kontroll och sökandet efter historier med personlig betydelse.
Relationen mellan Murphy och Mielants har formats under tidigare arbeten som filmen ”Small Things Like These” och serien ”Peaky Blinders”. Deras arbetsmetod bygger på att utmana varandra. ”Vi försöker pusha varandra. Vi älskar att ta de läskiga vägarna, att fatta modiga beslut”, säger Mielants. Mielants koppling till historien är i sin tur djupt personlig; han beskriver sig själv som ett ”förlorat fall” i sin ungdom på grund av dyslexi och tillskriver sin räddning till lärare som vägrade ge upp honom. För regissören är filmen ”ett kärleksbrev” till dessa pedagoger.
Parallellt sträcker sig Murphys samarbete med Max Porter bortom denna film. Denna process, som skedde inom en sluten krets av betrodda partners, antyder en medveten strategi från Murphys sida för att bygga en hållbar modell för konstnärligt skapande. Istället för att fungera som en ”inhyrd skådespelare” positionerar han sig som en kreativ arkitekt och använder sitt inflytande för att ge liv åt projekt som annars inte skulle hitta sin plats i det traditionella studiosystemet.
Cillian Murphy: Porträtt av en knäckt pedagog
Cillian Murphys tolkning dyker ner i den komplexa psyket hos en man som, med hans egna ord, är ”intensivt mänsklig”. Långt från varje heroisk arketyp bygger Murphy upp Steve som en karaktär full av brister och motsägelser, någon som ”bara kämpar” och ”försöker ta sig igenom dagen”.
Skådespelaren utforskar paradoxen hos en vårdgivare som, på grund av sin egen bräcklighet, kanske inte borde ha ansvaret för sårbara unga. ”Jag vet inte om man kan laga andra människor innan man har tagit hand om sig själv”, reflekterar Murphy över sin karaktär och sammanfattar därmed filmens centrala dilemma. Steve är en man som sätter andras behov före sina egna, en ädel egenskap som i hans fall blir en väg mot självförstörelse. Hans sårbarhet är så stor att han, enligt skådespelaren själv, ”förmodligen inte borde övervaka ett gäng bräckliga och sårbara pojkar, eftersom han själv är mycket bräcklig och sårbar”.
Denna syn på karaktären har en mycket djup personlig koppling för Murphy, vars familj är rotad i utbildningsvärlden: hans föräldrar var lärare, hans farfar var rektor, och nästan alla hans farbröder och mostrar är lärare. Att bygga karaktären innebar också en betydande fysisk ansträngning för att kommunicera den utslitning som arbetet orsakar på Steves kropp, en utmaning som Murphy erkänner.
Medverkande och karaktärer
Även om filmen bär sin huvudpersons namn, berikas historien av en stark birollsensemble som ger liv åt gemenskapen på Stanton Wood. Jay Lycurgo, i rollen som Shy, framträder som en bärande kraft. Hans tolkning av tonåringens bräckliga psykiska hälsa har beskrivits som präglad av en ”smärtsam och rå ärlighet”.
Skolans personal representeras av en grupp erfarna skådespelerskor som tillför olika nyanser till den institutionella dynamiken. Tracey Ullman spelar Amanda, Steves raka och direkta högra hand. Emily Watson gestaltar Jenny, en tålmodig terapeut eller skolkurator. Och Simbi Ajikawo, mer känd som rapparen Little Simz, spelar Shola, en ny lärare som konfronteras med den tuffa verkligheten på anstalten.
Elevgruppen rollsattes med en metod som eftersträvade maximal realism, genom att kombinera unga skådespelare med andra som inte hade tidigare erfarenhet av skådespeleri. Cillian Murphy beskriver hur denna grupp unga utvecklade en autentisk kemi på inspelningsplatsen och blev ett riktigt ”gäng”. Denna blandning av professionell talang och nya röster förstärker den råa och sanna karaktären hos en historia som syftar till att beröra med sina karaktärers sårbarhet.
”Steve” har världspremiär på Netflix den 3 oktober.
