Netflix tar sig an ett av de mörkaste kapitlen i Spaniens moderna historia: terroristgruppen ETA. Producerad av ingen mindre än Juan Antonio Bayona och regisserad av Agustín Díaz Yanes, dyker den nya spanska politiska thrillern, Ett spöke i striden, med stadig hand in i en av landets mest komplexa och smärtsamma perioder.
Filmen berättar historien om Amaia (Susana Abaitua), en ung polis vid Guardia Civil som under mer än ett decennium infiltrerar terroristorganisationen ETA. Hennes uppdrag är av högsta risk och strategisk betydelse: att lokalisera de hemliga vapengömmorna, kända som ”zulos”, som gruppen hade gömt i södra Frankrike och som var en central del av deras logistiska och operativa apparat.
Berättelsen är djupt förankrad i den historiska, politiska och sociala kontexten under 1990- och 2000-talen, en period av maximal aktivitet för gruppen som lämnade djupa sår i samhället. Historien är inspirerad av verkliga händelser och erfarenheter från flera medlemmar av Guardia Civil som deltog direkt i kampen mot terrorismen, vilket ger berättelsen en grund av rå autenticitet.
Filmen väjer inte för tidens hårdhet. Den tar upp ETA:s strategiska skifte när de, i tron att attacker mot säkerhetsstyrkorna inte destabiliserade staten, började systematiskt attackera politiker, domare och journalister för att sprida terror i ”statens hjärta”. I denna miljö av konstant fara måste Amaia upprätthålla sin täckmantel till det yttersta och möter otaliga hot som testar hennes fysiska och psykiska motståndskraft. Filmen blandar spänningen från en spionthriller med ett nästan dokumentärt tillvägagångssätt och återger verkliga händelser och mord som definierade dessa år.
Detta narrativa val är ett medvetet beslut att överskrida en lokal konflikt och ge den en universell dimension. Producenten J.A. Bayona påpekar att regissören Agustín Díaz Yanes lyckas ”lyfta en lokal konflikt till en universell historia som kan tala till både de som upplevde händelserna och tittare från vilken del av världen som helst”. Genom att förankra fiktionen i en påtaglig historisk verklighet använder filmen den spanska kontextens autenticitet för att utforska universella teman som personliga uppoffringar, identitetsförlust och kampen mot extremism – en nyckelstrategi för dess distribution på en global plattform som Netflix.
En mästare inom spansk film återvänder med ett team i världsklass
Ett spöke i striden positionerar sig som ett förstklassigt filmevenemang, inte bara på grund av sitt ämne utan också på grund av kalibern på det kreativa teamet bakom. Projektet markerar den efterlängtade återkomsten till registolen för Agustín Díaz Yanes, ett grundläggande namn inom samtida spansk film. Hans hyllade debutfilm, Nadie hablará de nosotras cuando hayamos muerto (Ingen kommer att tala om oss när vi är döda), gav honom Goya-priser för Bästa nya regissör och Bästa originalmanus, vilket etablerade honom som en betydande filmröst. Efter att ha regisserat eposet Kapten Alatriste och äventyrsdramat Oro – Jakten på den försvunna staden, placerar hans återkomst med ett verk av denna dignitet honom återigen i centrum för den kulturella diskussionen. Díaz Yanes har fullständig konstnärlig kontroll, då han inte bara regisserar utan även har skrivit manuset.
Projektets ambition understryks av produktionsteamet. Filmen är producerad av J.A. Bayona, Belén Atienza och Sandra Hermida, samma trio som ansvarade för den internationellt hyllade succén Snöns brödraskap. Deras medverkan garanterar en ”storskalig produktion” och en kvalitetsstämpel som är erkänd över hela världen. Produktionsbolaget är Basoilarraren Filmak, i nära samarbete med Netflix.
Susana Abaituas psykologiska utmaning
I centrum av den narrativa stormen i Ett spöke i striden står karaktären Amaia, vars psykologiska komplexitet utgör en formidabel skådespelarutmaning. Vad gör du när du är infiltratör i ETA i 12 år? Du kan inte gå på din fars begravning, du kan inte vara med på någonting – du är fast med människor som kan döda dig när som helst.
För skådespelerskan Susana Abaitua krävde gestaltningen av Amaia en exempellös fördjupning, och hon kallar det ”den karaktär som har krävt mest förberedelsearbete av mig”. Hennes process fokuserade på att gå bortom arketypen av en hemlig agent för att finna hennes mänskliga kärna. Genom att utforska de drivkrafter som skulle kunna få en person att göra en så extrem uppoffring, utvecklade Abaitua en tolkning som sträcker sig bortom plikt eller ideologi. Hon beskriver en förödande dualitet: intensiteten i uppdraget får henne att känna sig levande, i kontrast till känslan av att vara ”avstängd” när hon återvänder till en normalitet som inte längre känns som hennes egen. Denna idé om att bli ”beroende av att leva i den här typen av situationer” är det som bär karaktären genom åren.
Denna insikt är avgörande för att förstå filmens titel. ”Spöket” är inte bara en agent som är osynlig för fienden, utan en person som har förlorat sin egen essens, vars identitet har suddats ut av uppdraget. ”Striden” är inte bara mot ETA, utan också en konstant inre kamp för att inte helt försvinna, där farans adrenalin blir det enda som förankrar känslan av att vara vid liv.
En mosaik av lojalitet och svek: Ensemblen
Även om historien kretsar kring Amaias upplevelser, vilar Ett spöke i striden på en stark ensemble av skådespelare som formar den värld av lojaliteter och faror som omger henne. Erkända skådespelare som Andrés Gertrúdix, Raúl Arévalo och Ariadna Gil kompletterar huvudrollerna och ger djup och tyngd åt thrillern.
Den dramatiska kärnan i handlingen ligger dock i den komplexa relation som utvecklas mellan den infiltrerade agenten Amaia och Begoña, en övertygad terrorist spelad av skådespelerskan Iraia Elias. Trots att de befinner sig på oförenliga ideologiska ytterkanter, får deras samlevnad och den delade faran dem att ”till slut skapa ett verkligt band mellan sig”. Denna dynamik utgör filmens sanna emotionella och moraliska hjärta.
Filmen undviker medvetet svartvita skildringar. Manuset utforskar mänsklig komplexitet i extrema situationer: ”människor är inte svarta eller vita, det finns alla möjliga gråskalor. Saken är den att dessa två personer befinner sig i en extrem; de har fattat extrema beslut. Vi var tvungna att försöka förstå allt det.” Existensen av detta ”verkliga band” mellan infiltratören och hennes måltavla är den främsta drivkraften för huvudpersonens inre konflikt. Detta band testar ständigt Amaias lojalitet mot sitt uppdrag, suddar ut gränserna mellan hennes verkliga och fiktiva identitet, och förmänskligar någon som på avstånd bara skulle vara ”fienden”. Den verkliga striden för detta ”spöke” är inte bara risken att bli upptäckt, utan den psykologiska kostnaden av att svika någon hon har skapat en genuin relation med, och därmed ställs inför dilemmat mellan att fullgöra sin plikt och bevara det som återstår av hennes egen mänsklighet.
En inspelning präglad av respekt och sökandet efter autenticitet
Produktionen av Ett spöke i striden präglades från början av en djup respekt för ämnets känslighet. Teamet var fullt medvetet om ansvaret det innebar att berätta en historia om terrorismens öppna sår. För att underlätta detta introspektiva och noggranna arbete erbjöd produktionen förhållanden som är ovanliga i dagens industri. Denna lugna och förtroendefulla miljö, som aktivt främjades av producenterna, var avgörande för att skådespelarna skulle kunna utforska sina karaktärers komplexitet utan den vanliga kommersiella pressen.
Sökandet efter autenticitet återspeglades också i valet av inspelningsplatser. Filmen spelades in på verkliga platser i både spanska och franska Baskien, inklusive staden Bera i Navarra och San Sebastián. Regissören Agustín Díaz Yanes har nämnt användningen av upp till 70 olika platser, en upplevelse han beskriver som ”fantastisk” och som utan tvekan berikar filmens atmosfär och trovärdighet.
Sättet filmen skapades på är oskiljaktigt från historien den berättar. En berättelse om djupa trauman krävde en tålmodig och reflekterande kreativ process. Tiden och friheten som produktionen gav var inte en lyx, utan en metodologisk nödvändighet för att närma sig ämnet med den seriositet det förtjänade. Detta gjorde det möjligt för Díaz Yanes att utveckla sin filmiska stil, som värdesätter ”döda ögonblick” och långa tagningar där känslor byggs upp genom stillhet och blickar.
Global premiär
Innan Ett spöke i striden nådde en masspublik fick den en framstående debut. Filmen hade premiär i huvudtävlingen på den prestigefyllda filmfestivalen i San Sebastián, där den möttes av applåder, vilket gav den en viktig kvalitetsstämpel och skapade stor förväntan. Lanseringsstrategin inkluderade en begränsad biopremiär i Spanien, vilket gjorde att verket kunde ses på den stora duken före sin globala distribution.
Filmen har premiär på Netflix den 17 oktober.
