Rian Johnsons Knives Out-projekt har alltid fungerat som en sociologisk barometer förklädd till sällskapsspel. Om den första filmen, Knives Out, dissekerade de gamla pengarnas unkna nostalgi och den amerikanska aristokratin, och Glass Onion: A Knives Out Mystery satiriserade tech-entreprenörernas innehållslösa transparens, vänder den tredje delen, Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery, blicken mot en äldre och mer ogenomtränglig institution: kyrkan. Denna senaste film anländer till våra skärmar utan föregångarens solstekta maximalism och erbjuder istället en kallare, mer auster meditation över skärningspunkten mellan gudomlighet, svek och den moderna trons transaktionella natur. Det är en film som byter Greklands vida vyer mot den klaustrofobiska, rökelsefyllda luften i en församling i norra New York, och ersätter pusseldeckarens vanliga lekfullhet med en gotisk tyngd som gränsar till det begravningsmässiga.
Den narrativa arkitekturen i Wake Up Dead Man följer genrens klassiska regler samtidigt som den omkullkastar dess tonala förväntningar. Vi introduceras för den avlägsna, insulära församlingen Our Lady of Perpetual Fortitude, ett samhälle som hålls i schack inte av andlig nåd, utan av Monsignor Jefferson Wicks formidabla personlighet. Filmen framställer inte kyrkan som en fristad, utan som en ideologisk fästning, ett ”slutet system” av tro som speglar det ”slutna rummets mysterium” i dess kärna. När Wicks upptäcks död – knivhuggen i ryggen inuti ett säkrat förråd under en långfredagsgudstjänst – inleder filmen en procedur som handlar mindre om brottets mekanik och mer om obduktionen av ett samhälle som förgiftar sig självt med sina egna myter. Själva mordvapnet – en kniv tillverkad av en lampdekoration i form av ett djävulshuvud – understryker filmens satiriska udd genom att ställa den heliga miljön mot ett profant våldsinstrument.
Detta är trilogins mörkaste kapitel, både visuellt och tematiskt. Johnson har i samarbete med sin mångåriga filmfotograf Steve Yedlin skalat bort den popkonst-vitalitet som definierade franchisens tidigare estetik. I dess ställe finns en palett av frusna blåtoner, grått och djupa skuggor; ett visuellt språk som har mer gemensamt med den gotiska traditionen än med det mysiga mordmysteriet. Filmen beskrivs som ett verk där ljussättningen spelar huvudrollen, med en teatralisk inställning till belysning som speglar karaktärernas känslomässiga flyktighet. Inspirerade av de atmosfäriska förhållandena i Colorado, där snabba moln ögonblickligen kan förändra ljuset i ett rum, utformade Yedlin och Johnson ett sofistikerat ljusstyrningssystem för kyrkscenografin. Detta lät dem ”spela på ljusskiftningarna som om det vore musik”, och ändra den visuella tonen i realtid under tagningarna för att reflektera den instabila naturen i karaktärernas verklighet.
Detektiven i moll
Benoit Blancs återkomst präglas av en tydlig förändring i framtoning. ”Gentlemannadetektiven”, spelad av Daniel Craig, har lagt bort de mer flamboyanta och lustiga excentriciteter som kännetecknade hans tidigare framträdanden. Borta är de oförtröttliga sydstatsfraserna och de finurliga, falskt naiva manéren som ofta avväpnade hans motståndare. I Wake Up Dead Man uppvisar Blanc en större tyngd och melankoli. Klädd i en elegant skräddarsydd tredelad kostym och med en längre, mer ovårdad frisyr, rör han sig genom berättelsen med en trötthet som antyder att vikten av tidigare utredningar har börjat samlas på hög.
Blancs närvaro i denna religiösa miljö skapar en omedelbar friktion. Som ateist representerar hans ankomst till församlingen den sekulära rationalismens intrång i ett rum som styrs av mystiska påståenden. Filmen ramar in hans utredning som en ”kulturkrock mellan världsbilder”, där detektivens tillit till logik och bevis ställs mot ett samhälle som prioriterar tro och dogmatisk lojalitet. Manuset komplicerar dock denna dualitet; Blanc är inte bara den rationella skeptikern som monterar ned de troendes vidskepelser. Istället tvingas han konfrontera ett ”extraordinärt möte med själva Uppståndelsen”, en vändning i handlingen som utmanar hans materialistiska förståelse av världen. Detektiven finner sig navigerande i en labyrint av ”tro, rädsla och bedrägeri”, där sanningen döljs inte bara av lögner, utan av de misstänktas uppriktiga, om än vilseledda, övertygelser.
Strukturellt överlåter Blanc betydande utrymme till filmens andra huvudperson, Fader Jud Duplenticy. Detta narrativa val decentraliserar detektiven och flyttar honom från rollen som den allvetande problemlösaren till att bli en facilitator för en moralisk uppgörelse. Mot filmens slut undergräver Blanc genrens förväntning på det stora ”avslöjandet i salongen”. Istället för att leverera den traditionella, triumferande monologen som exponerar mördaren och återställer ordningen genom straffande rättvisa, väljer Blanc att kliva åt sidan. Han tillåter en upplösning som favoriserar bekännelse och nåd, en tematisk vändpunkt som linjerar detektivens utveckling med filmens utforskande av förlåtelse framför hämnd.
Offret som tyrann
Liket i mysteriets centrum är Monsignor Jefferson Wicks, porträtterad av Josh Brolin med en dundrande alfahanne-aggressivitet. Wicks är antitesen till den välvilliga herden; han är en ”vildsint klerikal alfahanne” som använder predikstolen för att basunera ut reaktionära åsikter och behålla ett järngrepp om sin församling. Brolins prestation präglas av en skrämmande tvärsäkerhet, där han förkroppsligar en ”berusad tyrann” som härskar genom rädsla och exploatering av sina församlingsbors vrede.
Karaktären Wicks fungerar som en kritik av ”vapenfieringen av tro”. Han skildras som en man som bygger murar runt sitt samhälle och främjar en ”fästningsmentalitet” som ser omvärlden som en fientlig kombattant. Detta är inte en Guds man, utan en maktens man, vars auktoritet härrör från ett arv av girighet. Filmen avslöjar att Wicks är barnbarn till pastor Prentice Wicks, en figur som säkrade familjens position genom tvång och löftet om ett arv – en diamant – som senare försvann. Jefferson Wicks ledarskap definieras av denna historia av materiell besatthet; han är en man som ”utnyttjar sina församlingsbors vrede” för att upprätthålla sin egen status.
Hans död ramas därför in inte som en tragedi utan som en nödvändig befrielse. Han är en ”härligt mördbar präst”, en figur vars bortgång krossar söndagsgudstjänstens helgd men också bryter den förbannelse han höll över samhället. Utredningen avslöjar så småningom ett sekundärt offer i en makaber tableau: Stadens ”missnöjda” läkare, Nat Sharp (Jeremy Renner), upptäcks bredvid Wicks, med en kropp som håller på att lösas upp i ett badkar med syra. Denna grymma detalj knuffar filmen in i ett mörkare, mer visceralt territorium och understryker den fysiska korruption som följer med församlingens andliga röta.
Den ångerfulle misstänkte
Den känslomässiga kärnan i Wake Up Dead Man ligger hos Fader Jud Duplenticy, spelad av Josh O’Connor. Som en ”mild, eftertänksam ung präst” och före detta boxare står Jud som motpolen till Wicks giftiga maskulinitet. O’Connors prestation är en studie i tyst desperation och ”uppriktig religiös hängivenhet”, vilket förankrar filmens absurda element i äkta emotionell skörhet.
Jud introduceras som den huvudmisstänkte. Han har ett förflutet av våld, då han ”reformerades efter att ha dödat en man i en match”, och han har spelats in när han hotade att ”skära bort honom ur kyrkan som en cancertumör” på grund av Monsignorns hjärtlösa attityder. Trots de hopande bevisen, inklusive det faktum att mordvapnet var format av en prydnad Jud hade stulit, rekryterar Blanc prästen för att hjälpa till med utredningen. Detta partnerskap bildar filmens centrala dynamik: den ateistiske detektiven och den fromme misstänkte, förenade av en önskan om sanning men splittrade i sin förståelse av dess källa.
Karaktärens utveckling definieras av ett ”Damaskus-ögonblick” – en central telefonscen som involverar karaktären Louise, spelad av Bridget Everett. Denna sekvens, som Johnson beskriver som ”filmens hjärta”, fungerar som en andlig vändpunkt. Här påminns Jud om sitt sanna kall, vilket flyttar hans fokus från mysteriets ”spel” till den pastorala omsorgsplikten. O’Connor porträtterar en man som ”faller samman under trycket av hemligheter och misstankar”, och hans slutgiltiga upprättelse och erbjudande om nåd till den skyldiga parten ger filmen dess etiska tes: att rättvisa utan nåd bara är en annan form av våld.
Församlingen av misstänkta
Kring de centrala figurerna finns en ”hjord av inbitna följare”, en ensemble som förkroppsligar olika facetter av institutionellt förfall och personlig desperation. De misstänkta är bundna till Wicks genom ett komplext nät av rädsla, tro och ekonomiskt beroende, vilket skapar en ”hysteriskt tecknad uppställning” som ändå representerar ett tvärsnitt av amerikansk ångest.
Martha Delacroix, spelad av Glenn Close, är den ”fromma kyrktanten” och Wicks ”högra hand”. Hennes karaktär representerar faran med okritisk lojalitet. Hon är en kvinna som är ”vildsint lojal” mot Monsignorn och verkställer hans vilja med en fanatism som gränsar till det patologiska. Hennes relation med Samson Holt, den ”försiktige vaktmästaren” spelad av Thomas Haden Church, tillför ett lager av otillåten intimitet till församlingen. Holt, en jättelik figur som Martha avgudar, verkar i marginalen, och hans tystnad maskerar en djup delaktighet i församlingens hemligheter.
Den politiska dimensionen av berättelsen fylls ut av Andrew Scott och Kerry Washington. Scott spelar Lee Ross, en ”bästsäljande författare” och ”misslyckad sci-fi-romanförfattare” som vänt sig till Gud men behåller en pyrande ilska mot ”liberal media”. Hans karaktär satiriserar den intellektuelle som antar tron som en sköld mot kulturell irrelevans. Washington spelar Vera Draven, Esq., en ”stramt anspänd advokat” och adoptivmor till Cy Draven, spelad av Daryl McCormack. Cy är en ”politiker-aspirant” och ”Trump-influencer”, vilket explicit förankrar filmen i det moderna politiska landskapet under ”Trump II”. Hans karaktär representerar den nya högerns cynism, som använder trons estetik för att främja sekulära ambitioner.
Mila Kunis dyker upp som polischef Geraldine Scott, representanten för lokal lag och ordning. Hennes interaktioner med Blanc definieras av friktion; hon motsätter sig hans rekrytering av Jud och försöker arrestera prästen innan sanningen avslöjas. Hon fungerar som byråkratins hinder, en kraft som söker stänga fallet snabbt snarare än korrekt. Cailee Spaeny rundar av rollistan som Simone Vivane, en ”funktionsnedsatt före detta konsertcellist” som kämpar med kronisk smärta, vars fysiska orörlighet står i kontrast till de andra misstänktas febrila manövrerande.
Den ljudliga liturgin
Musiken, komponerad av Nathan Johnson, fungerar som en ljudlig parallell till filmens visuella mörker. Beskriven som en ”dragkamp mellan fulhet och skönhet”, inleds musiken med ljudet av ”naglar mot en griffeltavla” från violinister som skrapar sina stråkar mot strängarna; en dissonant textur som framkallar brottets friktion. Allteftersom berättelsen fortskrider upplöses partituret i en ”ren ton”, vilket speglar rörelsen från kaos till ordning.
Johnson använder ”trasiga instrument” och otraditionella tekniker för att skapa en ”kuslig atmosfär”. Basklarinetter manipuleras för att låta som ”springande spindlar”, och ett trasigt harmonium levererar ”väsande flämtningar” som påminner om ett ”gammalt knarrande skepp”. Dessa ljuddetaljer förankrar filmen i en textur av förfall. Spår som ”The Confession (Violin Concerto in G Minor)” och ”Requiem” antyder en klassisk, liturgisk struktur som förstärker den religiösa inramningen samtidigt som den undergräver dess högtidlighet med de groteska ljuden från den ”trasiga” orkestern.
Domen
Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery är ett verk präglat av höga ambitioner och tonala risker. Den utvidgar framgångsrikt omfånget av Rian Johnsons universum samtidigt som den fördjupar dess moraliska komplexitet. Det är en ”chokladask” till film – lagrad och inbjudande, men med en mörk, bitter kärna. Genom att flytta Benoit Blanc till den ”gotiska kulissen” av en andligt bankrutt församling har Johnson skalat bort glamouren från de tidigare kapitlen för att avslöja de ”röriga människorna med verkliga sår” därunder.
Även om mysteriets ”bizarrt invecklade” natur kan komma att alienera dem som söker den första filmens precision likt ett schweiziskt urverk, lyckas verket som en ”meditation över tro, skuld och de myter vi berättar för oss själva”. Den bevisar att även i en genre definierad av döden, finns det plats för en historia om möjligheten till nytt liv. Det är en film som frågar om ”bekännelsen” bara är en föreställning eller en äkta handling av ånger, och om detektivens roll är att straffa syndaren eller att förstå synden.
Utgivningsinformation
Filmen hade biopremiär den 26 november 2025 och börjar streamas på Netflix den 12 december 2025.
