Det är något med regnet i Mexico City som inte bara är meteorologiskt; det är temperamentsfullt. Alla som fastnat i trafiken på en översvämmad viadukt vet att under den blygrå himlen hänger civilisationen på en mycket skör tråd. Det är precis i denna miljö – en dag av bibliska skyfall och urbant kaos – som Rodrigo García har valt att placera sin nya, ambitiösa film, Dårskaper. Och han kunde inte ha valt en bättre bakgrund för att ställa frågan: Hur långt är vi ifrån att alla explodera?
Det här är ingen skolbokshistoria om psykisk ohälsa, och inte heller ett sterilt kliniskt drama. Det är något mycket närmare och mer skrämmande. Det är en röntgenbild av det exakta ögonblicket då ”de fina människorna”, de funktionella proffsen och de perfekta mödrarna bestämmer sig för att de inte längre orkar låtsas. García, som har byggt en stabil karriär i Hollywood genom att utforska den kvinnliga psyket (Nio liv, Mother and Child), återvänder till Mexiko för att orkestrera en symfoni av återhållna skrik som äntligen får sitt utlopp.
Skådespelarna som ett slagfält
Om manuset är partituret, har García samlat den latinamerikanska skådespelarfilharmonikern för att framföra det. Det är ingen överdrift att säga att rollbesättningen är ett ”vem är vem” av dagens talanger. I orkanens öga finns Cassandra Ciangherotti, som spelar Renata, en kvinna vars psykotiska sammanbrott inte är slutet, utan katalysatorn som får alla andras dominobrickor att falla. Runt henne kretsar namn som var och en skulle kunna bära upp vilken film som helst: Ilse Salas, Natalia Solián (vars råhet i Huesera fortfarande ekar), Naian González Norvind, Fernanda Castillo och den imponerande Ángeles Cruz. Det är sex historier, sex kvinnor och en enda dag för allt att rasa samman.
Och för att balansera vågen – eller kanske för att krossa den helt – tillkommer manliga tungviktare som chilenaren Alfredo Castro, en mästare på att skapa obehag, tillsammans med Raúl Briones, Daniel Tovar och legenden Adriana Barraza. Det intressanta här är inte bara att se ”kändisar” tillsammans, utan att se dem agera i ett register av ovanlig intensitet. Regissören själv har kommenterat att filmen har nästan operamässiga inslag, av ”grand guignol”, där verkligheten tänjs ut tills den brister.
Guldburen och skyfallet
Visuellt lovar filmen att bli en uppslukande upplevelse. Igor Jadue-Lillos foto söker inte efter huvudstadens turistvykort, utan snarare dess råaste och mest klaustrofobiska textur: den våta asfalten, bilinteriörerna som förvandlas till biktbås och fängelser, och det diffusa ljuset som tycks trycka ner karaktärerna mot marken. Sandra Cabriadas produktionsdesign och Tomás Barreiros musik samverkar för att skapa denna känsla av instängdhet. För i Dårskaper är den verkliga fienden inte en såpaskurk; det är den sociala pressen. Det är ”självcensuren” och familjens förväntningar som, likt en tryckkokare, behöver en säkerhetsventil. Filmens tes är provokativ: i en värld som kräver en omöjlig normalitet är kanske att bli ”galen” den enda äkta frihetshandling vi har kvar.
En filmskapare som återvänder hem
Rodrigo García har lyckats med något svårt: att skaka av sig tyngden av att vara ”Gabos son” för att helt enkelt vara Rodrigo. Hans filmer är urbana, omedelbara och psykologiska. När han filmar i Mexiko (producerad av Panorama Global) märks det att han är bekväm, att han förstår de oskrivna koderna i ett samhälle där fasaden är allt. Hans blick dömer inte dessa karaktärer som gör uppror; han följer dem med en nästan vetenskaplig nyfikenhet, fascinerad av dessa intelligenta ledare som plötsligt glider över i mani och kontrollförlust.
Information till tittaren
Dårskaper kommer med kvalitetsstämpeln av att ha visats på Morelias internationella filmfestival, där den hade sin världspremiär, och att ha haft en utvald visningsperiod på mexikanska biografer innan den tog klivet till global streaming. Det är en stark satsning från Netflix på independentfilm, på berättelser som tillagas på låg värme men bränns vid beröring. För de som letar efter en popcornfilm att koppla av med är detta kanske inte rätt val. Men för de som anar att ”normalitet” är en bluff och vill se vad som händer när vi slutar följa det sociala manuset, är detta ett måste. Dårskaper har premiär på Netflix den 20 november.
