Pangolin London visar Reconfiguring the Figure, en grupputställning som tar avstamp i Lynn Chadwicks praktik för att följa den figurativa skulpturens utveckling från efterkrigstiden till i dag. Genom att ställa modernistiska brittiska namn bredvid nutida positioner belyser utställningen hur figuren har ifrågasatts, fragmenterats och satts samman på nytt i takt med skiften i material, metoder och sammanhang. Snarare än att lansera en enda tes kartlägger presentationen flera vägar till kroppen—direkt gestaltning, symboliskt surrogat, speglande yta och databuren avbildning—samtidigt som den ringar in linjer av kontinuitet mellan generationer.
Chadwicks verk utgör utställningens historiska axel. Han ersatte mjukt modellerad massa med konstruerade, kantiga former och skapade manliga och kvinnliga gestalter—ofta ensamma eller i par, kåpklädda, bevingade, gående, sittande eller vilande—vars tydliga silhuetter upprätthåller en avsiktlig emotionell distans. Polerade bronsansikten speglar betraktarens blick och gör själva seendet till en del av verkets ämne. Chadwick formulerade denna sparsmakade hållning i en ofta citerad sats: ”No expression is an expression”.
I centrum för hängningen står Stairs, den mest omfattande skulpturen i den eponymiska serien. Två kvinnogestalter passerar varandra på en enkel trappa—en situation som kan läsas som ett hälsande eller en likgiltig förbistring—fångad i ögonblicket mellan rörelse och stillhet. Verket tydliggör konstnärens arbetsmetod: en linjär, svetsad armatur byggs upp till en sammanhållen volym. Denna process förenar arkitektonisk klarhet med latent spänning och bidrog till att prägla en avgörande fas av den brittiska efterkrigsskulpturen.
Detta formspråk ställs mot mitten av 1900-talets konstnärer som drev figuren mot sinnligt, symboliskt, skelettlikt eller mekaniskt uttryck och därmed rubbade klassiska förväntningar. I Geoffrey Clarkes Horse and Rider möts smitt järn och drivved uppsamlad på en normandisk strand; den hybrida konstruktionen fångar periodens experimentlusta, då svetsning och assemblage öppnade nya vägar för figurationskonsten bortom gjutning och traditionell huggning.
Andra arbeten från samma tid översätter levd erfarenhet och historiska efterverkningar—ofta kopplade till krig—till skulpturala termer. George Fullards The Infant St George bär spår av våld i grovt bearbetade trä- och metallskikt, medan Elisabeth Frinks Soldier’s Head II komprimerar volymen till ett ärrat, trotsigt huvud som fungerar både som emblem och vittnesmål. Även när brittisk skulptur rörde sig målmedvetet mot abstraktion höll konstnärer som Frink och Fullard fast vid människokroppen som en plats för förnyelse. Figuren överlevde paradigmskiftet och visade sig vara elastisk nog att ta upp varje generations oro, ideal och verktyg.
Härifrån rör sig Reconfiguring the Figure in i 2000-talet och undersöker hur samtida praktiker vidgar själva innebörden av ”figur”. Figurationen är inte längre bunden till den bokstavliga kroppen, utan inrymmer strategier för att gestalta mänsklig närvaro och känsla genom spegling, vetenskaplig avbildning och icke-mänskliga ställföreträdare, liksom genom mötet mellan analoga och digitala processer.
I Human Error presenterar Zachary Eastwood-Bloom buster i spegelglas som bygger på data genererade av artificiell intelligens. De upplevs både familjära och avsiktligt främmande; de kastar tillbaka betraktarens spegelbild och återknyter till Chadwicks reflexiva ytor, men placerar mötet inom dagens identitetsdiskussioner i digitala miljöer. Verket fungerar lika mycket som gränssnitt som porträtt—föreställningen om person blir något som medieras av algoritmer och blicken som mekanik.
Angela Palmer förskjuter representationen bortom ytan och in i kognitionens arkitektur. I The Last Frontier, framtagen i samarbete med Harvard Medical School, har hon—utifrån tusen mikroskanningar av hjärnan—graverat en tredimensionell bild i tjugoåtta lager glas. Betraktade tillsammans kondenseras lagren till en svävande, ljusbärande volym som för in vetenskaplig bildteknik i den skulpturala praktiken. Resultatet utvidgar figuren in i det cerebrala: ett porträtt uppbyggt av skikt och transparenser snarare än en obruten form.
Laura Ford närmar sig figurationen via djurkroppen. Days of Judgement – Cat 2, inspirerad av Masaccios Utdrivningen ur paradiset, visar en hög, kattlik gestalt genomdragen av återhållen oro. Utan tydlig mimik men laddad av spänning blir figuren ett surrogat för jaget—ett kärl för skuld och självrannsakan. Med denna allegoriska kropp visar Ford hur sårbarhet och motståndskraft kan bli synliga utan direkt mänsklig avbildning.
Tillsammans vidgar dessa positioner figurationens vokabulär och förblir samtidigt förankrade i Chadwicks experimentella arv. Oavsett om det sker genom huggning, gjutning, svetsning, assemblage, reflekterande ytor eller medicinsk avbildning är figuren fortsatt ett följsamt instrument för att undersöka vad mänsklig närvaro i skulptur består av. Kroppen—tydligt framställd eller endast antydd—förblir det mest anpassningsbara mediet för att utforska mänsklig erfarenhet i material.
Konstnärslistan speglar bredden. Från mitten av 1900-talet medverkar Kenneth Armitage, Michael Ayrton, John Bridgeman, Ralph Brown, Reg Butler, Lynn Chadwick, Geoffrey Clarke, Elisabeth Frink, George Fullard, John Hoskin, Bryan Kneale, F. E. McWilliam, Eduardo Paolozzi och Rosemary Young. Bland samtida positioner märks Anthony Abrahams, Victoria Atkinson, David Bailey, Glenys Barton, Jon Buck, Terence Coventry, Zachary Eastwood-Bloom, Abigail Fallis, Laura Ford, Sue Freeborough, Thomas Merrett, Breon O’Casey, Angela Palmer, William Tucker och Anastassia Zamaraeva.
Presentationens dokumentation omfattar katalog på begäran och referensbilder som inkluderar Chadwicks Stairs (brons), Clarkes Horse and Rider (järn och drivved), Frinks Soldier’s Head II (brons), Palmers The Last Frontier (graverad i tjugoåtta glasplattor) samt Eastwood-Blooms Father Sky / Uranus (brons). Materialet synliggör utställningens metodfokus—hur valet av medium och process formar vad en ”figur” kan vara.
Genom att samla verk som spänner från svetsade armaturer till skiktat graverat glas och AI-härledda spegelbyster presenterar Pangolin London figurationen som ett pågående undersökningsfält snarare än en fixerad kategori. Urvalet visar hur skulptörer använder figuren för att förhandla närhet och avstånd, yta och djup, anatomi och analogi. Längs vägen möter publiken kroppar som visas rakt på, antyds via reflekterande plan eller rekonstrueras utifrån vetenskapliga data. I samtliga fall bär figuren representationens tyngd och prövar samtidigt dess gränser för att fortsatt kunna uppfattas som mänsklig.
Plats och datum: Pangolin London, Kings Place, 90 York Way, London N1 9AG — Reconfiguring the Figure visas 19 november 2025–24 januari 2026.
