MIT List Visual Arts Center presenterar Goldin+Senneby: Flare-Up, en forskningsbaserad utställning som sammanflätar sjukdom, bioteknik och politisk ekonomi och placerar dessa frågor i den biofarmaceutiska miljön runt museet. Utställningen har utvecklats ur ett projekt initierat på Accelerator, Stockholms universitets plats för samtidskonst, och samlar storskaliga installationer, rekonstruerade ramar och textbaserade verk för att undersöka hur immunitetsmetaforer formar kroppar, skogar och marknader. Utställningen behandlar immunitet inte bara som ett medicinskt begrepp utan som en ram som ordnar det ekologiska och ekonomiska livet.
Sjukdom som struktur; harts som metod
Utställningen tar sin utgångspunkt i konstnärernas direkta möte med multipel skleros (MS) och ett medicinskt språk som beskriver immunsystemet som en armé – ”överaktivt”, ”riktat mot den egna kroppen”, ”defensivt”. I stället för att upprepa dessa troper materialiserar och prövar Goldin+Senneby dem genom tallharts, det klibbiga exsudat som förseglar trädets sår. Här uppträder hartset som substans, symbol och spekulativt bränsle och gör det möjligt att tänka mänskliga och mer-än-mänskliga kroppar samtidigt. Genom att använda harts både som metafor och material kopplar konstnärerna personlig sårbarhet till bredare frågor om miljöförvaltning.
Ett spår i projektet rör även genetiskt modifierade tallar framtagna för att överproducera harts i energisyfte, vilket knyter retoriken om immun ”förstärkning” till industriell extraktion och miljörisk. Samma logik som vill stärka en kropp kan bli receptet för resursutvinning.
Dubbel berättelse: fiktion och klinik
I samarbete med författaren Katie Kitamura, beställt och redigerat av Triple Canopy, introduceras ett flätat berättargrepp som speglar utställningens delade fokus på organism och individ. Tryckta utdrag, tillgängliga i ett häfte, utvecklas längs två linjer: den ena följer en tall vars immunsvar har pressats till övervarv; den andra följer en man i behandling medan hans identitetskänsla tunnas ut och fransar. De båda berättelserna prövar hur metaforer migrerar från medicinsk diskurs till vardagsliv och avgör vad kroppar förväntas uthärda.
Verk som iscensätter inneslutning, läckage och risk
Bland nyckelverken förvandlar Resin Pond salen till ett grunt, glasartat, bärnstensfärgat bassäng som tyst blockerar den raka vägen genom rummet. Besökare tvingas följa väggarna och möter sin egen spegelbild i ett material som förknippas med att sluta sår och bära fossil i suspension. Verkets formella inneslutning står i spänn mot överskottets oregerliga implikationer – ett eko av immunitetens paradox: en skyddsmekanism som också kan bli överväldigande. Installationen gör själva rörelsen till ett argument om trösklar, skydd och överflöd.
I Crying Pine presenterar konstnärerna en bioingenjörsmässigt framtagen loblollytall, utvecklad för att överproducera harts – en egenskap kopplad till forskning om förnybara bränslen. Exemplaret – visat kontrollerat under regulatoriska tillstånd – framträder inkapslat och bakbelyst, ett laboratorieobjekt som samtidigt är ljust och prekärt. Trädet läses som en varelse som uppslukas av sina egna hyperfunktionella försvar, en levande motsvarighet till autoimmuna ”flare-ups”. Det som ser ut som förstärkning visar sig på nära håll vara ett tillstånd av spänning och exponering.
Att omrama landskap och protest
Med After Landscape riktas blicken mot museets apparat. Serien återgestaltar historiska protestaktioner riktade mot landskapsmåleri, men gör det genom ”klimaramar” – förseglade kapslingar som konserveringsavdelningar använder för att stabilisera temperatur och luftfuktighet och i allt högre grad för att avskräcka interventioner. Återskapade som tomma ramar låter dessa objekt representation och skydd falla samman: ramen blir både bildens bokstavliga kant och en symbol för de institutionella prioriteringar som avgör vad som skyddas, och hur. Genom att leda aktivistiska gester via konserveringsteknik omformulerar verket landskapet som ett administrerat system snarare än en neutral utsikt.
Farmakologi, devotion och målningens baksida
I Swallowimage vänds historiska oljemålningar med motiv av död, sjukdom och vård, så att den råa dukbaksidan – vanligtvis dold – exponeras. På dessa ytor introducerar konstnärerna den immunsuppressiva svampen Isaria sinclairii, sedan länge förknippad med livslängdselixir och senare involverad i utvecklingen av moderna MS-behandlingar. Titeln anspelar på Schluckbildchen – små andaktsbilder som förr svaldes som huskur – och knyter därmed samtida farmakologi till äldre praktiker där bild och intag flätades samman. Genom att placera en aktiv organism på verso antyder serien att tro, ritual och biokemi fortsatt verkar från bildplanets marginaler.
Avbildning, mått och marknad
Ett essäistiskt arbete utvecklat med Triple Canopy utgör projektets textuella ryggrad och undersöker hur biomedicinska bilder cirkulerar som evidens och som valuta. Texten reflekterar över MR-undersökningarnas ”vita fläckar” i MS-forskning – lesioner som är lätta att visualisera och räkna – och hur sådana kvantifierbara effekter tenderar att bli måttstockar för terapeutiskt värde. När synlighet blir den primära måttstocken kan kliniska prioriteringar glida mot det som är enkelt att mäta snarare än det som mest präglar vardagslivet. Poängen är inte att döma ut eller fastslå effekt, utan att visa hur sätt att se formar vad som räknas som omsorg.
Kroppar som data; efterlevnad som performance
Utställningen återknyter också till Goldin+Sennebys långvariga intresse för arbete och finansialisering genom små, nästan retfulla apparater. Lego Pedometer Cheating Machines – hemmabyggda riggar som varsamt skakar en smartphone för att blåsa upp stegräkningen – synliggör gamifieringen av ”välmående”. I takt med att hälsoprogram i ökande grad belönar eller kräver aktivitetsdata, gör dessa apparater den performativa efterlevnaden synlig: tid, rörelse och hemmets rum mobiliseras för att producera siffror som tillfredsställer en extern måttstock. Humorn är torr, men utsagan är tydlig: när mått blir mandat kalibreras kroppar efter dashboards.
Kuratoriell kontext och institutionellt utbyte
För List Center placerar chefkurator Natalie Bell Flare-Up som en undersökning av de juridiska och ekonomiska infrastrukturer som kanaliserar kliniskt och ekologiskt liv. Museets läge – intill laboratorier, riskkapital och läkemedelskontor – skärper utställningens insisterande på att konstnärlig forskning hör hemma sida vid sida med naturvetenskaplig: inte som illustration, utan som stresstest av dess metaforer och incitament. Projektet är dessutom ett transinstitutionellt samarbete: ursprungligen kurerat av Richard Julin på Accelerator kommer det till MIT i en utökad, platsmedveten version, organiserad på List av Bell tillsammans med assisterande intendent Zach Ngin. Passagen från ett universitetsgalleri i Stockholm till ett universitetsmuseum i Cambridge speglar utställningens rörelse mellan klinik, skog och marknad.
Vad ”Flare-Up” ytterst föreslår
Som helhet framlägger Flare-Up en tydlig tes: immunitet är lika politisk och ekologisk som medicinsk. Hartset som sluter ett sår kan skördas som bränsle. Ramen som skyddar en bild kan neutralisera ett budskap. Bilden som styrker en diagnos kan förankra en värdekedja. Genom att nyktert iscensätta dessa sammanflätningar visar verket hur skydd glider över i extraktion, synlighet i monetarisering och omsorg i kontroll.
Utställningens formella återhållsamhet är en del av argumentet. Snarare än att deklarera slutsatser komponeras ett fält av relationer: ett bassäng du inte kan korsa; ett träd som exsuderar för mycket; en ram som skyddar genom inhägnad; en målning som ”läker” från baksidan; en essä som följer bilderna i deras passage från laboratorium till marknad. I varje fall uppmanar verket besökaren att urskilja de tekniska, juridiska och ekonomiska system som definierar vad som räknas som sår, bot, landskap eller mått – och att överväga hur dessa definitioner cirkulerar mellan kroppar och institutioner.
Uppgifter om utställningen
Goldin+Senneby: Flare-Up
Utställningsperiod: 24 oktober 2025 – 15 mars 2026.
Plats: Hayden Gallery, MIT List Visual Arts Center, 20 Ames Street, Bldg. E15-109, Cambridge, Massachusetts 02139.
