David Hockney och tiden i den samtida målningen

I en tid präglad av flyktiga bilder och ständigt tempo bjuder de senaste målningarna av David Hockney in till att sakta ner. Hans nya arbeten undersöker hur konsten kan hålla kvar tiden – inte som ett motstånd mot förändring, utan som ett sätt att leva med den. Genom landskap, porträtt och stilleben återpositionerar Hockney måleriet som ett medium som kan fånga kontinuitet, upprepning och dagarnas stillsamma gång, ett perspektiv som känns särskilt relevant i dagens visuella kultur.

I ett ögonblick då bilder tycks försvinna nästan lika snabbt som de uppstår ställer verken en grundläggande fråga: vad innebär det att stanna kvar vid en scen tillräckligt länge för att tiden ska lämna spår? Hockneys svar är varken nostalgiskt eller defensivt. Måleriet framstår i stället som en praktik av långvarig uppmärksamhet, ett rum där förändring inte fryses utan observeras i sin långsamma rörelse.

Utställningen presenteras i en period där långsamhet blivit ett omstritt värde. Samtidigt som bildflöden accelererar fortsätter kulturinstitutioner att fråga sig vad uthållighet betyder i konsten i dag. Hockney erbjuder inget tillbakablickande svar, utan insisterar på kontinuitet: måleriet förblir, trots sin långa historia, ett levande sätt att tänka förändring.

A Year in Normandie breder ut sig som en monumental fris som följer årets kretslopp genom vår, sommar, höst och vinter. Motivet är medvetet anspråkslöst – träd, stigar, himmel, ljus – men verkets tyngd ligger i varaktigheten. Panelerna samlas som spår av ihållande uppmärksamhet snarare än som naturillustrationer. Tiden pressas inte ihop till en enda bild, utan får sträckas ut, upprepas och långsamt glida vidare, en påminnelse om att förändring oftast sker stegvis.

Upplevd på plats, bortom reproduktioner, framträder frisen på ett annat sätt. Skalan kräver kroppslig närvaro; betraktaren rör sig längs verket och speglar den tidsliga passage som skildras. Denna fysiska relation till tid känns särskilt tydlig i en era där skärmar plattar till erfarenheter till snabbt konsumerade ögonblick.

Intill frisen visas nya målningar i mer intima format: stilleben och porträtt från Hockneys närmaste krets. Trots den mindre skalan är de lika genomtänkta. Den frontala kompositionen och det återkommande rutmönstret i dukar fungerar som strukturella ankare. Motivet för tankarna till vardagens rutiner men markerar också bildytan och påminner om att all representation är en förhandling mellan djup och yta.

Hockney har länge hävdat att all figurativ målning i grunden är abstrakt, helt enkelt genom att existera på ett plant underlag. I dessa nya verk blir den idén synlig. Föremål och ansikten är igenkännbara, men färg, mönster och rumslig kompression förhindrar varje illusion av naturalism. Målningarna balanserar mellan intimitet och distans, mellan närhet och formell återhållsamhet.

Särskilt porträtten föreslår ett annat förhållande till tid än den monumentala frisen. De registrerar inte varaktighet, utan närvaro. Modellerna tillhör Hockneys vardag och avbildas utan berättande ramar eller psykologisk betoning. Stillheten bär en lågmäld tyngd och signalerar omsorg snarare än uppträdande. I en tid av ständig synlighet vägrar dessa porträtt spektaklet.

Den institutionella ramen är också betydelsefull. Utställningen visas på Serpentine, i Serpentine North, och markerar Hockneys första större presentation med institutionen. Serpentine förknippas ofta med experiment och samtid, medan Hockneys arbete här betonar kontinuitet och värdet av långa konstnärskap. I ett kulturklimat där nyhet ofta dominerar fungerar detta som en viktig motvikt.

Utanför galleriet förlängs utställningen i den omgivande trädgården genom en storskalig tryckt mural baserad på Normandie-serien. Bilden av ett trädkoja – förknippad med lek, observation och tillbakadragande – erkänner Hockneys långvariga intresse för digitala verktyg. Det tryckta verket ersätter inte måleriet, utan öppnar för ytterligare sätt att tänka bilden.

Hockneys karriär har präglats av rastlös nyfikenhet, från tidiga undersökningar av perception till senare experiment med fotografi och digitalt tecknande. Det som förenar dessa faser är inte stil, utan uppmärksamhet: på hur vi ser och hur seendet förändras över tid. Den aktuella arbetsgruppen markerar ingen ny riktning, utan förtydligar ett långvarigt åtagande.

Genom att återvända till måleriets förmåga att rymma tid ställer Hockney det mot kulturell glömska. Verken argumenterar varken för måleriets överhöghet eller drar sig tillbaka i tradition. De antyder i stället att måleriet förblir relevant just därför att det vägrar hastighet. I en bildkultur styrd av omedelbarhet blir denna vägran djupt samtida.

Det som dröjer kvar efter besöket är inte en enskild bild, utan en rytm. Känslan av att tiden, när den betraktas med tålamod, fortfarande kan göras synlig. I Hockneys händer blir måleriet mindre ett påstående och mer en praktik: ett sätt att stanna i världen tillräckligt länge för att den ska avslöja sig själv.

David Hockney och tiden i den samtida målningen

Mer som detta

”Reconfiguring the Figure” på Pangolin London skildrar sju decenniers figurativ skulptur

The Frick Collection presenterar New Yorks första utställning dedikerad till Gainsboroughs porträttkonst

Ruby Sky Stiler: ”Long Pose” öppnar på Alexander Gray Associates

Bonhams præsenterer de sidste mesterværker fra Eddi Van Aukens stokkesamling

L’Atelier des Rêves öppnar narrativt och multidisciplinärt galleri i Paris

Textilutställning i New York utforskar Carolyn Mazloomis och Sharon Kerry-Harlans konstnärskap

Diskussion