Brittany Nelson förvandlar ett radioteleskop till en stark berättelse om minne, längtan och jakten på liv i rymden

I en tid då rymdforskning återigen dominerar nyhetsflöden och väcker global fascination för liv bortom jorden, presenterar den amerikanska konstnären Brittany Nelson ett oväntat perspektiv. I stället för att fokusera på tekniska framsteg använder hon ett av världens mest avancerade radioteleskop som utgångspunkt för en konstnärlig undersökning av minne, begär och identitet. Projektet, skapat vid Green Bank Observatory, visar hur sökandet efter signaler från universums djup också speglar våra egna förhoppningar och inre behov.

När både statliga rymdorganisationer och privata företag intensifierar sina satsningar på rymden har blicken mot stjärnorna fått ny kulturell laddning. För Nelson handlar det dock mindre om erövring och mer om den mänskliga dimensionen bakom vetenskapen. Radioteleskopet framträder i hennes arbete inte som en symbol för teknologisk dominans, utan som ett emotionellt objekt. Maskinen som är byggd för att fånga upp svaga kosmiska signaler blir samtidigt en förstärkare av mänsklig längtan.

Utbildad fotograf är Nelson känd för att återuppliva historiska analoga tekniker som mordançage, bromoil och tintype. Dessa metoder, med rötter i 1800-talet och det tidiga 1900-talet, präglas av kemiska processer, slumpmässighet och materiella spår. I hennes praktik skapas en dialog mellan dåtid och nutid: mörkrummets långsamma alkemi möter observatoriets högteknologiska precision.

Du kanske också gillarGustav Klimt-porträtt säljs för rekordbeloppet 236,4 miljoner dollar vid Sotheby’s invigning av Breuer-byggnaden

Vid Green Bank Observatory framstår det enorma radioteleskopet – en ingenjörsbedrift konstruerad för att registrera nästan omärkliga signaler från avlägsna galaxer – som både monumentalt och sårbart i Nelsons fotografier. De böjda stålkonstruktionerna breder ut sig i silvergelatinbilder där texturer och skuggor får stark närvaro. Den väldiga parabolantennen, skapad för att “lyssna” på universum, blir en symbolisk yta där betraktaren projicerar sina egna berättelser.

Spänningen mellan mätbar vetenskap och mänsklig fantasi fördjupas i hennes nya videoverk, Rebecca (2026). Inspelad på plats i observatoriet anknyter filmen till stämningar från Daphne du Mauriers roman Rebecca och Alfred Hitchcocks filmatisering. I dessa berättelser har frånvaron en påtaglig kraft och minnet formar nuet. Nelson för över denna känsla till en teknologisk miljö där tystnaden får en nästan fysisk tyngd.

Ljudbilden innehåller det högfrekventa bruset från teleskopets flytande heliumpumpar, vars mekaniska rytm ibland påminner om ett hjärtslag. Visuellt växlar filmen mellan stilla, noggrant komponerade 35 mm-bilder och mer instabila handhållna sekvenser. Kameran tycks stundtals dra sig undan den massiva strukturen, för att i nästa ögonblick röra sig närmare med intensiv närvaro.

Berättelsen är återhållsam men emotionellt laddad. Nelson har beskrivit teleskopet som en tidigare älskad – ett objekt för både fascination och frustration. I denna tolkning blir sökandet efter utomjordisk kontakt en metafor för en relation som gått i kras: signaler skickas ut, svar inväntas, tystnaden måste uthärdas. Den kosmiska skalan minskar inte intimiteten – den förstärker den.

Genom att omtolka ett vetenskapligt instrument placerar sig Nelson i en tradition av konstnärer som granskar teknikens kulturella symbolik. Teleskop, satelliter och laboratorieutrustning har länge representerat framsteg och rationalitet, men de bär också på hopp, oro och en önskan om transcendens. Genom att arbeta vid en aktiv forskningsanläggning undviker hon att romantisera vetenskapen, samtidigt som hon synliggör dess mänskliga dimension.

Hennes praktik berör även fotografins historiska koppling till sanning och bevis. Genom att lyfta fram kemiska spår, tonförskjutningar och medvetna imperfektioner visar Nelson att varje bild är förmedlad och formad av både material och subjektiv intention.

I en era präglad av ständig kommunikation och massiva datamängder får tanken på att inte bli hörd – att sända signaler ut i tystnad – särskild betydelse. Radioteleskopet i Green Bank lyssnar efter mönster som kan tyda på intelligent liv i kosmos. Nelson lyssnar i stället på själva instrumentet och tolkar det som ett uttryck för mänsklig längtan.

Utställningen pågår från 15 januari till 29 mars 2026 i Cambridge, Massachusetts.

Mer som detta

Katharina Grosse meddelar delad representation med White Cube

Hur Brassaï gjorde den moderna staden synlig efter mörkrets inbrott

Ruby Sky Stiler: ”Long Pose” öppnar på Alexander Gray Associates

Statens porträttsamling: 2025 års hedersporträtt föreställer simmaren Sarah Sjöström

”Reconfiguring the Figure” på Pangolin London skildrar sju decenniers figurativ skulptur

The Current i Stowe presenterar fotografisk analys av Giacomo d’Orlando