I kakofonin av den amerikanska debatten kring vapenvåld – ett landskap som ofta domineras av skrikmatcher, politiska dödlägen och den bedövande upprepningen av statistik – väljer en ny dokumentär på Netflix en annan väg. Den väljer tystnaden. Den väljer stillheten i ett rum som lämnats exakt som det var den morgon ett barn gick till skolan och aldrig kom hem igen.
”Alla tomma rum: Livet efter skolskjutningarna” (”All the Empty Rooms”), som har premiär på Netflix den 1 december 2025, är en 33 minuter lång dokumentärkortfilm som träffar med tyngden av en långfilm. Regisserad av den Oscarsnominerade filmskaparen Joshua Seftel (”Stranger at the Gate”), är filmen kulmen på ett sju år långt hjärteprojekt av den erfarna CBS News-korrespondenten Steve Hartman och fotografen Lou Bopp. Tillsammans har de skapat en visuell meditation över frånvaro, minne och de osynliga svallvågorna av en epidemi som skördar fler unga liv i Amerika än någon annan orsak.
Sorgens arkitektur
Premissen för ”Alla tomma rum” är förkrossande enkel. Hartman och Bopp reste över hela USA för att besöka familjer som har förlorat barn i skolskjutningar. De åkte inte dit för att diskutera politik eller lagstiftning. De åkte dit för att se rummen.
Dessa barns sovrum – Alyssa Alhadeff, Charlotte Bacon, Dominic Blackwell, Jackie Cazares, Luke Hoyer, Gracie Muehlberger, Carmen Schentrup och Hallie Scruggs – bevaras som heliga platser. De är tidskapslar frusna i förlustens tragiska ögonblick. Ett par sneakers avsparkade vid dörren, en halvfärdig läxa, affischer på band som sedan länge splittrats, kläder som aldrig kommer att bäras igen.
”Dessa tysta sovrum avslöjar sanningar som är starkare än statistik någonsin skulle kunna vara”, står det i filmens synopsis. Och faktum är att dokumentärens styrka ligger i dess vägran att titta bort från tomrummet. Genom att fokusera på de utrymmen dessa barn bebodde, tvingar filmen tittaren att konfrontera omfattningen av det liv som levdes där, och enormiteten av det liv som stals.
En avvikelse för Steve Hartman
För publik som är bekant med Steve Hartman representerar ”Alla tomma rum” en betydande avvikelse. Hartman är älskad för sina ”On the Road”-inslag för CBS News, hjärtevärmande berättelser som hittar det goda i mänskligheten och ofta lämnar tittarna med ett leende. Detta projekt var dock en hemlig strävan, ett ”hjärteprojekt” som genomfördes utan hans nätverkschefers vetskap.
Hartman kliver bort från ”goda nyheter”-takten och dyker ner i det djupaste av nationella sår. Ändå förblir hans karakteristiska empati intakt. Hans närvaro i filmen är inte den av en hårdnackad reporter som jagar ett scoop, utan den av ett vittne som håller utrymme för sorg. Hans samarbete med Lou Bopp, vars fotografi fångar förlustens textur med en hemsökande klarhet, lyfter filmen från ett nyhetsreportage till ett konstverk.
Bopps lins behandlar varje föremål med vördnad. Ett gosedjur, en pokal, ett stökigt skrivbord – dessa är inte bara rekvisita i en tragedi; de är bevis på existens. Filmfotografin av Matt Porwoll understryker ytterligare denna intimitet, vilket gör att publiken kan känna rummens tystnad, en tystnad som skriker högre än någon protest.
En kritisk och emotionell påverkan
Sedan världspremiären på den 52:a Telluride Film Festival i augusti 2025 och den efterföljande visningen på Toronto International Film Festival har ”Alla tomma rum” skördat kritikerros. Den har beskrivits av filmskaparen Adam McKay som ”ett slag i magen och mycket kraftfull”, och av regissören Alexander Payne som ”ett porträtt av Amerika, av mänskligheten”.
Kritiker har berömt Seftels regi för dess återhållsamhet. I en genre som lätt kan glida över i sensationalism eller didaktik, litar Seftel på ämnet. Han litar på att bilden av en tom säng talar för sig själv. Filmen har redan nominerats till en Critics Choice Award och vann Subject Matter Award på Hamptons International Film Festival.
Men bortom utmärkelserna mäts filmens sanna inverkan i publikens känslomässiga respons. Tittare beskriver upplevelsen av att se den som transformerande – en svår men nödvändig konfrontation med verkligheten. Den utmanar ”normaliseringen” av skolskjutningar genom att återcentrera berättelsen på den individuella mänskliga kostnaden.
De förlorades ansikten
Dokumentären är tillägnad de offer vars rum visas, och täcker tragedier från Sandy Hook till Parkland, Santa Clarita till Uvalde och Nashville.
- Charlotte Bacon (6), dödad i Sandy Hook, vars rum fortfarande rymmer förskolans oskuld.
- Alyssa Alhadeff (14), Luke Hoyer (15) och Carmen Schentrup (16), offer för Parkland-skjutningen, vars tonårshelgedomar är fyllda av drömmar om framtider som aldrig anlände.
- Dominic Blackwell (14) och Gracie Muehlberger (15), från Saugus High School, vars rum fångar ungdomens levande kaos.
- Jackie Cazares (9), från Uvalde, och Hallie Scruggs (9), från Nashville, vars utrymmen påminner oss om de yngsta offrens outhärdliga sårbarhet.
Varje rum berättar en annan historia, men de delar alla samma slut. Filmen väver samman dessa individuella berättelser till en kollektiv väv av förlust som spänner över hela nationen.
En uppmaning att vittna
”Alla tomma rum” är inte lätt att titta på. Det är inte ”innehåll” att konsumera lättvindigt. Det är ett krav på att vittna. Genom att släppa denna film på en global plattform som Netflix säkerställer filmskaparna att dessa barn inte reduceras till namn på en lista eller datum på en tidslinje. De bjuder in världen till sina hem, till sina privata helgedomar, för att se dem som deras föräldrar fortfarande ser dem: närvarande i sin frånvaro.
När eftertexterna rullar och skärmen blir svart, lämnas tittaren med den kvardröjande bilden av dessa tomma utrymmen. Det är en hemsökande påminnelse om att medan nyhetscykeln går vidare och de politiska debatterna rasar, förblir rummet tomt för dessa familjer. Och i det tomrummet finns en vädjan om en värld där inga fler rum läggs till i detta tragiska galleri.
”Alla tomma rum: Livet efter skolskjutningarna” finns att streama på Netflix från den 1 december 2025.
