Den nya Netflix-dokumentären, Haftbefehl, dyker ner i den komplexa psyket hos en av den tyska hiphopens mest inflytelserika och polariserande figurer: Aykut Anhan, mannen känd som Haftbefehl. Produktionen presenteras inte som en typisk musikbiografi, utan som ett skarpsinnigt psykologiskt porträtt som syftar till att montera ner fasaden av ”gangsterrapparen” för att avslöja en individ vid en kritisk vändpunkt. Från första stund tecknar berättelsen bilden av en man ”fångad i en ständig kamp med demonerna från sitt förflutna och sin nutid”.
Filmens centrala konflikt sammanfattas på ett förkrossande sätt i ett uttalande från hans fru, Nina Anhan: ”Jag älskar Aykut… inte Haftbefehl.” Denna mening fungerar inte bara som dokumentärens känslomässiga ankare, utan etablerar också dess grundläggande tes: personen och den konstnärliga personan är inte bara åtskilda, utan befinner sig i en direkt och destruktiv konflikt. Filmen finner artisten i ett ”kritiskt ögonblick” i sitt liv, en period där det, efter monumental framgång, har blivit ”tystare” omkring honom, vilket antyder en personlig kris som berättelsen ämnar att nysta upp.
Projektet utlovar en ”radikalt autentisk och ofiltrerad” vision, ett ”sällsynt och osminkat porträtt” som speglar samma råhet som katapulterade hans musik till berömmelse. Detta tillvägagångssätt skiljer dokumentären från en helgonförklaring. Det är inte en hyllning till framgång, utan en dissekering av en kris. Huvudkonflikten är inte extern – samhället mot rapparen – utan intern: Aykut mot Haftbefehl. Personan, ”Haftbefehl”, positioneras därmed inte som medlet för hans framgång, utan som den primära antagonisten i Aykut Anhans livshistoria.
Fler artiklar
Krönika från Offenbach: Vredens rötter
För att förstå mannen dyker dokumentären ner i gatorna i Offenbach am Main, staden där Aykut Anhan föddes i en turkisktalande familj, med en mor från Giresun och en kurdisk-zaza-far från Tunceli. Hans musik är ett direkt eko av ”hans ungdoms hårdhet”, en miljö där ”fattigdom, brottslighet, droger och våld var ständigt närvarande”. Filmen använder ”kraftfulla bilder” för att illustrera hur trauman från hans barndom gradvis drev honom ”mot avgrundens rand”.
Katalysatorn för denna spiral var hans fars självmord när Anhan bara var 14 år gammal. Dokumentären utforskar detta sår med en skakande råhet. Hans bror Aytac minns Aykuts instinktiva reaktion på nyheten: ”han slog huvudet i väggen”. Anhan själv reflekterar: ”Jag var så psykiskt körd att jag inte ens insåg det.” Månader tidigare hade han förhindrat ett tidigare självmordsförsök från sin far genom att vara vaken hela natten i korridoren av rädsla för att han skulle dö. Detta trauma presenteras som det centrala psykologiska såret som präglar hans efterföljande årtionden av missbruk och oro.
Familjemiljön var redan en krutdurk. Hans far beskrivs som en ”spelare, maffioso och knarklangare” som hanterade miljoner på kasinot medan familjen bodde i ett socialt bostadsområde med ”två miljoner mark gömda under madrassen”. Efter faderns död blev Anhans liv kaotiskt. Han flydde till Istanbul för att undvika ett fängelsestraff, bodde i Nederländerna och återvände slutligen till Offenbach för att skriva sina första texter. Dessa erfarenheter blev råmaterialet för hans konst och underbyggde en ”kompromisslös äkthet”. Till skillnad från andra berättelser i genren finns det i Haftbefehls verk ”knappast några överdrifter. Mycket av det han rappar om hände precis så.” Namnet på hans första skivbolag, Echte Musik (Äkta Musik), var en principförklaring som han har följt bokstavligen till denna dag.
Den tyska rap-revolutionen
När Haftbefehl slog igenom på musikscenen ”förändrade han den för alltid”. Han blev en figur som många unga människor, särskilt de med invandrarbakgrund, kunde identifiera sig med. Hans genomslag berodde på en kombination av ”kraftfulla beats”, ett ”rått sätt att rappa” och en ”distinkt slang (’Kanakiş’)” som genomsyrade populärkulturen. Termer som ”Azzlack” och ”Babo” definierade inte bara hans musik, utan integrerades också i tyskt ungdomsspråk.
Hans karriär präglas av en rad album som lämnade ett outplånligt avtryck på tysk hiphop. Hans debut, Azzlack Stereotyp (2010), etablerade honom stadigt på scenen och myntade termen ”Azzlack”. Den följdes av Kanackiş (2012), som befäste hans status genom att nå topp 10 på de tyska listorna. Det var dock Russisch Roulette (2014) som hyllades som hans ”mästerverk” och gjorde honom till en oväntad ”favorit hos kulturpressen”. År senare skulle han fortsätta att utforska mörker och självkritik med Das weisse Album (2020) och nå en ny kreativ höjdpunkt med Das schwarze Album (2021), ett verk som ses som en ”milstolpe inom tysk rap” och som utforskar hopplöshet och apokalyps. Dessa milstolpar i diskografin spårar utvecklingen av en artist som gick från att vara en röst från gatan till ett kulturellt fenomen.
Haftbefehls osannolika dragningskraft på intellektuella kretsar och ”följetongen” (kultursektionen i pressen) är en central aspekt av hans arv. Även om etiketten ”gatans Goethe” har blivit en kliché, är hans förmåga att med brutal poetisk kraft artikulera ”frustration, ilska och sorg” hos en marginaliserad generation obestridlig. Hans framgång var inte ett rent musikaliskt fenomen, utan också ett sociologiskt. Han gick inte över till mainstream; han drog mainstreams uppmärksamhet till sin värld.
Bakom kameran: Skapandet av ett intimt porträtt
Dokumentärens trovärdighet grundas i dess kreativa team. Regissörerna var Juan Moreno, en prisbelönt journalist, och Sinan Sevinç, en flerfaldigt prisbelönt filmskapare. Under två år följde de Anhan och antog en metod som kombinerar journalistisk noggrannhet med en finslipad filmisk vision.
En nyckelfigur var skådespelaren Elyas M’Barek (Fack ju Göhte), som gör sin debut som producent. Den ursprungliga idén uppstod från samtal om en möjlig spelfilm. Men på M’Bareks förslag utvecklades konceptet till en dokumentär, ett beslut som understryker ett engagemang för äkthet. M’Barek agerade som en ”kreativ mentor” och vägledde projektet genom sitt produktionsbolag, 27 KM’B Pictures.
Filosofin som vägledde produktionen sammanfattas i en retorisk fråga från skaparna: ”Vad är meningen med en spegel om den bara visar ett leende, men aldrig ärren?”. Det primära målet var ”sanningsenlighet”, avsikten att visa en hud som ”inte bara glänser, utan också blöder”.
Dokumentärens röster: Familj, vänner och kollegor
Porträttet av Haftbefehl byggs upp genom en kör av röster, från hans innersta krets till de mest respekterade figurerna inom tysk musik. Huvudrollerna inkluderar Aykut Anhan själv, hans fru Nina och hans bröder Cem och Aytac.
Nina Anhans perspektiv är särskilt avslöjande och erbjuder en brutalt ärlig inblick i den destruktiva inverkan som personan ”Haftbefehl” har på hennes familj. Hon beskriver att hon känner sig ”nästan som en ensamstående mamma” och beklagar hur deras band har försvagats på grund av den ”rockstjärnelivsstil” som hennes man lever.
För att motverka denna hårda verklighet presenterar dokumentären en imponerande uppsättning branschfigurer – Xatar, Marteria, Jan Delay, Kool Savas, Peter Fox, Bausa och Moses Pelham, bland andra – som vittnar om hans konstnärliga geni. Trots att de känner till hans svårigheter råder det enhällig konsensus: ”det har inte funnits en större artist inom tysk rap hittills”. Denna juxtaposition skapar ett komplext porträtt där hans geni är obestridligt, vilket gör hans resa mot självförstörelse ännu mer tragisk.
Den inre kampen: På avgrundens rand
Dokumentären tar utan omsvep upp sitt mörkaste ämne: drogmissbruk och psykisk ohälsa. Filmen följer artisten ”på gränsen till självförstörelse mellan gangsterrap, familj och enorma mängder kokain”. Anhan själv beskriver sin missbrukscykel som en form av flykt: ”När jag ser att alla mår bra, drar jag mig tillbaka och vill vara hög… Då går jag in i mitt hål, är hög och kommer ut efter fem dagar.”
Situationen blev så desperat att hans yngre bror, Cem, tvingades ingripa, övertygad om att ”om vi inte gör något nu, kommer han att dö”. Denna intervention ledde till en vistelse på en sluten anstalt i Istanbul, en vändpunkt som Haftbefehl själv erkänner som livsviktig. ”Jag skulle ha dött om jag inte hade åkt dit. Jag var praktiskt taget redan död”, reflekterar han.
Dokumentären positionerar sig uttryckligen ”långt från gaturappens klichéer som glorifierar droger eller våld”. På ett betydelsefullt sätt undergräver berättelsen den typiska upprättelsebågen. Den ger ingen tydlig slutsats om huruvida Haftbefehl är ren idag, vilket lämnar tittaren med en kvardröjande känsla av oro för hans framtid. Detta val är ett kraftfullt uttalande om återhämtningens kroniska natur. Kampen är inte över, och filmen vägrar att erbjuda enkla svar.
Haftbefehl överskrider musikdokumentärgenren för att erbjuda ett komplext och djupt mänskligt porträtt av en ikonisk artist vid ett existentiellt vägskäl. Det är inte en framgångssaga, utan en krönika om överlevnad och en undersökning av det höga priset för radikal äkthet.
Dokumentären har premiär på Netflix den 28 oktober.
