Den brasiliansk-amerikanske cellisten Gabriel Martins ger recital i Weill Recital Hall i Carnegie Hall, med pianisten Victor Santiago Asunción som partner. Programmet drar en linje från barockens grund till 1800-talets romantik, med nedslag i klassiskt lyriskt språk och ett tydligt inslag av latinamerikansk modernism. Framträdandet ingår i en satsning som förenar ett prestigefyllt New York-debuttillfälle med mentorstöd och fleråriga engagemang för lovande musiker.
Aftonen inleds med Bachs Cellosvit nr 2 i d-moll, ett verk som Martins beskriver som centralt för hans konstnärliga identitet och som ett riktmärke för klang, form och långa frasbågar. I materialet kring konserten kallar han de sex sviterna för cellons “heliga text” och lyfter fram Sviten nr 2 för dess “förmåga till mörker, djup och mänsklighet”. Som öppning utan piano sätter stycket recitalens dramaturgi: från solistisk kärna till duoverk som breddar färgpalett och register utan att tappa linjernas klarhet.
Därefter följer Martins egen transkription av Mozarts Violinsonat i e-moll, K. 304, överförd till cello. Han framhåller att verkets koncentrerade format och melodiska ekonomi lämpar sig särskilt väl för instrumentet, och att dess “ömsinta melankoli och graciösa lyrik” naturligt bärs av cellons vokala mellanläge. Bearbetningen ingår i ett personligt projekt att föra utvalda Mozart-verk in i cellorepertoaren och introducerar samtidigt Asunción som jämbördig dialogpartner i kvällens mittparti. Programmeringsmässigt sätts ett välbekant klassiskt argument i nytt ljus – med samtalet mellan klaver och stråk i centrum.
Idiomet skiftar med Alberto Ginasteras Pampeana nr 2, tillägnad hans hustru, cellisten Aurora Natola-Ginastera. Partituren anknyter till pampas öppna horisonter och rytmiska puls och står avsiktligt i kontrast till Mozarts klassiska återhållsamhet. Martins placerar Pampeana nr 2 “bland de främsta verken för cello och piano skrivna utanför Europa” – ett repertoarval som balanserar kanonisk litteratur med en modern röst förankrad i latinamerikansk modernism. För publiken blir det sannolikt aftonens mest utåtriktade avsnitt i färg och attack innan programmet vänder mot sin romantiska slutpunkt.
Gabriel Faurés Papillon ger kvällens lättaste fotavtryck. Stycket bar ursprungligen titeln Pièce men fick sitt namn när förläggaren noterade dess “fladdrande” karaktär. Här fungerar det som en kort återställare – virtuost men koncentrerat – mellan Mozarts strama retorik, Ginasteras vidöppna gestik och finalens symfoniska tyngd. Valet följer en etablerad recitalpraxis: en kort karaktärsminiatur som “rensar örat” inför ett större slutverk.
Finalen utgörs av Johannes Brahms Cellosonat nr 1. Martins kallar den “ett tidigt mästerverk, fullt av ungdomlig uppriktighet och oförställt skönhetsideal” – för många musiker ett partitur som fördjupar banden till instrumentet. I framförandet leder sonaten duon in i ett basförankrat, kontrapunktiskt resonemang som ställer krav på balans och uthållighet hos båda musikerna, samtidigt som den bevarar den intimitet som salens format inbjuder till. I slutpositionen tecknar den en båge från obeglejd barockkonst till ett romantiskt duoverk buret av strukturell tyngd och långlinjig frasering.
Den övergripande ramen är American Recital Debut Award. Initiativet grundades av pianisten och den konstnärlige administratören Victor Santiago Asunción till minne av cellisten Lynn Harrell och stöttar framstående unga klassiska musiker genom tre pelare: en konsert på en scen med internationell lyskraft, professionell mentorering via en konstnärlig rådgivande grupp och engagemang fördelade över tre på varandra följande säsonger. I den rådgivande kretsen ingår GRAMMY®-vinnande cellisten Zuill Bailey, cellisten och stiftelseledaren Evan Drachman, sopranen Margarita Gomez Giannelli samt Asunción. Urvalet görs av Asunción tillsammans med en grupp profilerade musiker under Baileys ledning, med fokus på konstnärlig substans, förmåga att bygga publik både i sal och digitalt samt anpassning till ett skiftande landskap. Som mångårig kammarmusikpartner till Harrell beskriver Asunción programmet som en förlängning av den mentortradition han själv tog emot.
Gabriel Martins är en av två pristagare i den aktuella omgången. Meritlistan omfattar Grand Prize i Concert Artists Guild/Young Classical Artists Trust, guldmedalj i Sphinx Competition och guldmedalj i David Popper International Cello Competition, tillsammans med tidiga utmärkelser under studietiden. Därefter har följt debuter i Carnegie Hall, Wigmore Hall, 92nd Street Y och Merkin Hall, framträdanden i Stora salen vid Moskvas konservatorium samt solouppdrag med orkestrar i både Nord- och Sydamerika. Radiosändningar i NPR, WQXR, KUSC och WFMT har stärkt synligheten utanför konsertsalen, och festivaler inkluderar Aspen, Ravinia, La Jolla, Yellow Barn, ChamberFest Cleveland och Mainly Mozart.
Kritiken har återkommande lyft fram finish och kommunikativ skärpa. Om en helkväll med Bach i New York skrev The Strad om “en djupt berörande upplevelse”; andra omdömen pekar på en “rik, fängslande klang” och ett tydligt Bach-profil. Vid sidan av konsertrepertoaren har Martins väckt uppmärksamhet för sina egna överföringar av Bachs violinstycken, som han spelar in i sin helhet. Biografiska uppgifter nämner studier för Ralph Kirshbaum (USC Thornton) och Laurence Lesser (New England Conservatory), hemvist i Charleston, South Carolina, samt ett instrument av Francesco Ruggieri (ca 1690) spelat med en stråke av François Nicolas Voirin.
Victor Santiago Asuncións roll stannar inte vid prisförvaltning. Som Steinway Artist – hyllad av The Washington Post för “lugnt och fantasifullt spel” – verkar den filippinsk-amerikanske pianisten internationellt som recital- och konsertsolist och är en efterfrågad kammarmusiker med framstående stråkmusiker och ensembler, däribland Lynn Harrell, Zuill Bailey, Antonio Meneses, Joshua Roman, Giora Schmidt samt Dover-, Emerson- och Vega-kvartetterna. På festivalsidan har han undervisat i kammarmusik vid Aspen Music Festival och gästat bland annat Amelia Island, Highland-Cashiers, Music in the Vineyards och Santa Fe. I diskografin märks den kompletta Beethoven-sviten för piano och cello samt sonater av Sjostakovitj och Rachmaninov med cellisten Joseph Johnson, liksom samarbeten med Evan Drachman och medverkan i Songs My Father Taught Me med Harrell. Asunción är dessutom grundare och konstnärlig ledare för FilAm Music Foundation, som stöttar filippinska klassiska musiker genom stipendier och scenmöjligheter.
Sammantaget prioriterar prisramen och programkurateringen kontinuitet framför nyhet för nyhetens egen skull: ett obeglejt barockfundament, en klassisk sonat i cellons timbre, en latinamerikansk modernistisk väv av rytm och färg, en fransk karaktärsminiatur med koncentrerad virtuositet och till sist en romantisk sonat som knyter ihop trådarna. Konstruktionen tydliggör Martins prioriteringar – klanglig bredd, formell läsbarhet och viljan att absorbera och omforma repertoar – i linje med prisets mål att stärka artister som bygger hållbara karriärer både på scen och på digitala plattformar. För publiken innebär det ett koncentrerat panorama av idiom och texturer där dialogen mellan cello och piano står i förgrunden utan att helheten går förlorad.
Program: Bach — Cellosvit nr 2; Mozart — Violinsonat i e-moll, K. 304 (transkriberad för cello); Ginastera — Pampeana nr 2; Fauré — Papillon; Brahms — Cellosonat nr 1. Medverkande: Gabriel Martins, cello; Victor Santiago Asunción, piano.
Datum (angivna sist): Recital — lördag 13 december 2025, kl. 19.30, Weill Recital Hall i Carnegie Hall, New York. Pressmeddelande — 21 oktober 2025.
