I ren Ryan Murphy-stil bjuder Netflix på ännu en serie om seriemördare, denna gång från Italien och baserad på ett verkligt fall. Det är varken Ed Gein eller Jeffrey Dahmer, men den här italienska serien lovar att följa i kölvattnet av succéer som Dahmer – Monster: Berättelsen om Jeffrey Dahmer och bli en favorit hos true crime-publiken.
Kullarna som omger Florens är ett landskap av tidlös skönhet, ett vykort av cypresser, olivträd och vingårdar som har inspirerat konstnärer i århundraden. Länge var dess avskilda vägar och dolda gläntor också en tillflyktsort för unga älskande, en plats för intimitet långt från nyfikna blickar. Men under en lång och mörk period förvandlades denna idylliska toskanska landsbygd till jaktmark för en anonym gestalt som skulle förvandla romantik till ren skräck och lämna ett outplånligt ärr i Italiens kollektiva psyke.
Mördarens modus operandi var metodiskt och skrämmande konsekvent. Hans offer var alltid unga par, överraskade i sina bilar på ensliga platser. Med undantag för ett dubbelmord på två tyska turister var offren etablerade par, ofta förlovade med bröllopsplaner, och tillhörde den lägre medelklassen. Ytterligare en detalj lades till det förbryllande mönstret: många av offren, både män och kvinnor, arbetade på något sätt inom textilindustrin. Vapnet var undantagslöst detsamma: en Beretta-pistol, kaliber 22, vars kulor skulle bli den ballistiska signatur som kopplade samman brotten. Men våldet slutade inte med skotten. Mördaren använde en kniv för att utföra rituella stympningar på de kvinnliga offren, och skar bort könsorganen vid flera av attackerna – en brutal handling som förstärkte skräcken och pekade på en djup, mörk psykopatologi.
Det första dubbelmordet erkändes dock inte omedelbart som början på en seriemördares härjningar. Det klassificerades som ett passionsbrott, och det kvinnliga offrets make, Stefano Mele, greps, ställdes inför rätta och dömdes. Denna dom, som verkade vara slutgiltig, visade sig vara det grundläggande misstaget i hela utredningen. Ett misstag som lämnade ett öppet sår, personifierat av offrets sexårige son, som sov i bilens baksäte och som årtionden senare fortfarande plågades av minnet av att ha sett sin döda mor. Genom att avsluta fallet skapade myndigheterna omedvetet ett glapp på flera år under vilket den verklige mördaren kunde agera oupptäckt och finslipa sin metod. Först långt senare, när hylsorna från Berettan från det första brottet återupptäcktes och ballistiskt kopplades till de senare attackerna, förstod utredarna att de hade utgått från ett falskt spår.
Lugnet bröts flera år senare. Samma Beretta kaliber 22 dök upp igen i Borgo San Lorenzo för att mörda Pasquale Gentilcore och Stefania Pettini, denna gång med tillägget av den makabra signaturen: stympning post mortem. Därefter spred sig Monstrets skugga obevekligt över landsbygden. I Calenzano föll Susanna Cambi och Stefano Baldi. I Montespertoli mördades Antonella Migliorini och Paolo Mainardi. Våldet drabbade till och med två tyska turister, Horst Wilhelm Meyer och Jens-Uwe Rüsch, i Galluzzo. Skräcken fortsatte i Vicchio med Pia Rontini och Claudio Stefanacci. Denna blodiga sagas sista akt ägde rum i San Casciano, där de franska turisterna Jean-Michel Kraveichvili och Nadine Mauriot mördades i sitt tält, varvid det kvinnliga offret utsattes för samma rituella stympning.
En labyrint av falska spår och återvändsgränder
Jakten på mannen som pressen döpte till ”Il Mostro di Firenze” (Monstret i Florens) pågick i nästan två decennier och förvandlades till ett träsk av falska spår, motstridiga teorier och rättsliga misstag. Utredningen blev en återspegling av det kaos och den rädsla som mördaren hade släppt lös, en labyrint där både utredare och allmänhet gång på gång gick vilse.
De första spåren fokuserade på det så kallade ”sardiska spåret” (pista sarda), en krets av sardiska immigranter kopplade till det första dubbelmordet. Namn som Francesco Vinci dök upp om och om igen i utredningarna, greps, förhördes och släpptes flera gånger, men en fällande dom kunde aldrig säkras. Det sardiska spåret blev en återvändsgränd som utredarna återvände till varje gång ett nytt brott lämnade dem utan ledtrådar.
Utredningens fokus förändrades drastiskt när Pietro Pacciani, en bonde från Mercatale Val di Pesa, en grov man med ett våldsamt förflutet, dök upp. Pacciani hade tidigare dömts för att ha dödat en man han överraskat med sin fästmö, vilket gjorde honom till en idealisk misstänkt. Hans gripande inledde ett av Italiens mest spektakulära rättsdramer. Pacciani ställdes inför rätta och dömdes till flera livstidsstraff för sju av de åtta dubbelmorden. Men i en överraskande vändning frikändes han i hovrätten. Den rättsliga sagan tog ytterligare en vändning när Högsta domstolen ogiltigförklarade frikännandet och beordrade en ny rättegång, en process som aldrig skulle komma att hållas. Pacciani hittades död i sitt hem under mystiska omständigheter, vilket ledde till en mordutredning som bara spädde på spekulationerna. Hans död lämnade en obesvarad fråga.
Paccianis död stängde inte fallet; den öppnade bara en ny, bisarr dörr. Uppmärksamheten riktades mot hans bekanta, Mario Vanni och Giancarlo Lotti, kända som ”compagni di merende” (mellanmålskamraterna). Lotti, i ett erkännande som ändrade processens gång, pekade ut sig själv, Vanni och den avlidne Pacciani för fyra av dubbelmorden. Hans vittnesmål ledde till att Vanni dömdes till livstid och Lotti till 26 års fängelse. Rättsligt sett var det ett avslut, men för många var det djupt otillfredsställande.
Det ihärdiga fokuset på Pacciani och hans krets avslöjar en underliggande dynamik: sökandet efter ett bekvämt monster. De var de ”perfekta gärningsmännen”. Landsbygdsbor, outbildade, med råa sätt, passade de in i en arketyp av provinsiell ondska som var lättare för samhället att acceptera än mer komplexa teorier som pekade mot professionella, sekter eller till och med ett ”svart spår” (pista nera) kopplat till extremhögern och underrättelsetjänsten, inom ramen för den ”spänningens strategi” som Italien upplevde under de åren. Trots domarna är utredningen om Monstret i Florens officiellt fortfarande öppen.
En generations rädsla
Effekterna av Monstret i Florens brott sträckte sig bortom kriminalkrönikorna och infiltrerade samhällsstrukturen i en hel region. Det var ett kollektivt trauma som förändrade vanor och sådde misstro. Mördaren attackerade en universell ungdomsritual: sökandet efter intimitet, det privata ögonblicket för ett förälskat par. Över en natt upphörde handlingen att ”appartarsi” (dra sig undan i en bil på en enslig plats) att vara en romantisk gest och blev en dödlig risk. Rädslan omdefinierade en hel generations beteende, som började undvika de isolerade platser som tidigare varit synonyma med frihet.
Medierna spelade en avgörande roll i att bygga legenden. Det var de som myntade begreppet ”Mostro di Firenze” och som med sin obevekliga bevakning hjälpte till att skapa en ”ondskans mytologi” kring den okände mördaren. Monstret blev mer än en brottsling; det var ett spöke, en ”boogeyman” som hemsökte det nationella medvetandet och skapade ett klimat av misstänksamhet där vem som helst kunde vara den skyldige. Historien väckte ”ilska, rädsla, avsky” (rabia, paura, disgusto) och betraktas fortfarande som en ”förbannad historia” (storia maledetta).
Fallet markerade på många sätt Italiens inträde i den moderna, mediala true crime-eran. Före Monstret sågs seriemördare mest som ett amerikanskt fenomen. Mitt i mediecirkuen glömdes ofta den verkliga mänskliga kostnaden bort. Personer som Renzo Rontini, far till offret Pia Rontini, ägnade resten av sina liv åt ett outtröttligt sökande efter rättvisa.
Monstret granskas på nytt: En ny filmisk utredning
Årtionden efter det sista brottet fortsätter historien om Monstret i Florens att fascinera och oroa. Nu presenterar Netflix ”Monstret i Florens”, en miniserie som lovar att bli den definitiva utforskningen av ett av de mörkaste kapitlen i Italiens historia. Projektet leds av skaparna Stefano Sollima och Leonardo Fasoli, ett kreativt team med oklanderliga meriter inom krimgenren, ansvariga för succéer som Gomorrah och Suburra. Deras inblandning garanterar en seriös och stilistiskt kraftfull strategi.
Den officiella sammanfattningen beskriver en begränsad serie på fyra avsnitt, minutiöst baserad på ”verkliga händelser, direkta vittnesmål, rättegångshandlingar och journalistiska utredningar”. Sloganen ”Tutto terribilmente vero” (Allt är fruktansvärt verkligt) understryker ett orubbligt åtagande till fakta.
Nyckeln till serien ligger i dess djärva narrativa val. Istället för att försöka lösa ett mysterium som har undgått rättvisan i årtionden, kommer produktionen att fokusera på att utforska historien från ett annat perspektiv: ”vår berättelse utforskar just dem, de möjliga monstren, från deras synvinkel”. Detta beslut är mer än bara ett dramatiskt grepp; det är en direkt kommentar till fallets natur. Den verkliga utredningen var en parad av misstänkta, män vars liv konsumerades av anklagelserna. Genom att anta deras perspektiv försöker serien inte skapa en ”whodunit”, utan ett drama om misstankens natur, rättslig felbarhet och offentlig fördömelse. Den förvandlar fallets största svaghet – avsaknaden av ett slutgiltigt svar – till dess främsta narrativa styrka.
Serien erbjuder därför inga lösningar, utan väcker frågor och återger en mångfald av partiella sanningar. Denna strategi kulminerar i seriens oroande tes: ”För monstret, i slutändan, kan vara vem som helst”. För att ge liv åt denna vision har produktionen samlat en ensemble av framväxande skådespelare, däribland Marco Bullitta, Valentino Mannias, Francesca Olia, Liliana Bottone, Giacomo Fadda, Antonio Tintis och Giordano Mannu – ett medvetet val för att prioritera autenticitet framför stjärnglans. Produktionen hanteras av The Apartment och AlterEgo.
Avslöjandet
”Monstret i Florens” gör inte anspråk på att ge enkla svar på en gåta som har motstått alla lösningsförsök. Dess löfte är att sänka ner tittaren i djupet av ett av Italiens mest oroande mysterier, inte för att hitta mördaren, utan för att utforska de obehagliga frågor som fortfarande ekar bland Florens kullar. Serien, som lovar att bli en av årets stora TV-händelser, har premiär på Netflix den 22 oktober.
