Museet för samtidskonst i Tokyo (MOT) visar en omfattande översiktsutställning om Sol LeWitt som betonar hur hans system, instruktioner och modulära tänkande försköt efterkrigstidens konst från objektet till idén. Med ”open structure” som övergripande begrepp samlar presentationen väggteckningar (wall drawings), tredimensionella strukturer, pappersarbeten och konstnärsböcker, och beskrivs av museet som den första substantiella LeWitt-översikten på ett offentligt museum i Japan. Utställningen är kuraterad av Ai Kusumoto (MOT) och genomförs i samarbete med Estate of Sol LeWitt. I centrum står LeWitts metod – planering, regelsystem och seriella förfaranden – som verkens drivkraft. I museets läsning är hans bidrag mindre en stil än ett arbetsprotokoll: verket har sin början i en idé, en plan eller en process, och realiseringen består i att genomföra denna ram. Perspektivet gör tydligt hur detta synsätt omformade upphovsbegreppet och verkens institutionella efterliv.
Utställningen framhäver LeWitts formulering av en konceptuell praktik där planeringen föregår och styr utförandet. Den kuratoriella texten klargör att planens företräde framför produkten präglar urvalet, med modulära verk som kombinerar kubenheter för att visa hur seriell progression bestämmer formen, exempelvis i strukturen One, Two, Three, Four, Five as a Square. Tillsammans visar dessa arbeten LeWitts ateljé som en plats där procedurer utformas för att kunna utföras av andra utan att den konstnärliga avsikten går förlorad. Museet ser denna ram som en nyckel till att förstå konstnärens bredare inflytande över hur verk produceras, cirkuleras och återinstalleras.
En kärna i presentationen ägnas väggteckningarna, ett livsprojekt för LeWitt, som utförs av tränade installatörsteam utifrån konstnärens skriftliga instruktioner eller diagram. Efter visning målas väggarna ofta över – ett operativt val som understryker procedurens primat och idéens portabilitet. MOT visar sex exempel för att demonstrera hur ett regelsystem översätts till linjer, bågar och fält under varje gallerirums specifika förutsättningar. I detta format fördelas upphovsrollen medvetet mellan det ursprungliga konceptet och händerna som realiserar det, och varaktighet omtolkas som upprepbarhet snarare än fysisk beständighet. Väggteckningarna synliggör ett system i arbete och förvandlar galleriet till en plats där instruktioner antar materiell form.
© 2025 The LeWitt Estate / Artists Rights Society (ARS), New York. Courtesy Paula Cooper Gallery.
Även om många förknippar LeWitt med strama svartvita scheman och skelettliknande strukturer uppmärksammar presentationen också faser med mer komplexa former och mättade färger. Museet läser dessa utvecklingar som en utvidgning av metoden snarare än ett brott: enkla system och tydliga instruktioner består, samtidigt som det uttrycksmässiga registret för regelstyrt arbete breddas. Resultatet är en oeuvre som förblir tydligt förankrad i en procedurlogik även när den utforskar olika visuella register – från återhållsamma linjeprogressioner till intensiva färgfält. Genom skiftena ligger åtagandet vid instruktion, serialitet och modulärt resonerande fast.
Begreppet ”open structure” framträder tydligast i LeWitts kubiska verk där ytorna avlägsnas och bärande kanter lämnas synliga. Genom att blottlägga ställningen gör dessa arbeten sin egen konstruktion läsbar: vad som räknas som en enhet, hur en sekvens fortskrider och var ett system medger variation. I den serie som allmänt kallas Incomplete Open Cube antyder avsaknaden av vissa kanter en struktur fångad mitt i en förvandling – mindre ett färdigt objekt än ett förslag till hur form kan genereras, omkonfigureras och avläsas. Museet tolkar detta som en demontering av föreställningen om perfektion och invariabilitet, i linje med LeWitts intresse för regler som inbjuder till förändring snarare än att befästa stillestånd. Skulpturerna fungerar som diagram i rummet och inbjuder publiken att rekonstruera de regler som har frambringat dem.
Även när instruktionerna är precisa registrerar varje väggteckning platsens kontingenser och utförarnas tolkningar. Rum, yta, skala och hand påverkar utfallet, och denna variabilitet ses som en integrerad del av verket, inte som en brist. Museet kopplar uttryckligen denna hållning till LeWitts syn på delbara idéer – konst som ett antal förslag som andra kan föra vidare under definierade villkor. Tanken stannar inte vid retorik; den är införd i verkens proceduriella liv, som kan återinstalleras, anpassas till nya sammanhang och förnyas vid varje realisering. Variabilitet är inte en eftergift utan ett inbyggt kännetecken för en konst som prioriterar idéers cirkulation framför det unika objektets fixering.
Presentationens tyngdpunkt omfattar också LeWitts publicistiska verksamhet och hans roll i att skapa spridningsvägar för idébaserad konst utanför de traditionella marknaderna. För att låta koncept cirkulera friare producerade han ett stort antal konstnärsböcker och var med och grundade Printed Matter i New York tillsammans med bland andra kritikern Lucy R. Lippard – en organisation inriktad på distribution av konstnärspublikationer utanför konventionella kanaler. Denna verksamhet ställs i linje med samma filosofi som styr väggteckningarna: ett åtagande för procedurer som kan överföras, förstås och utföras av många. Böcker och instruktioner fungerar här som parallella bärare – båda gör reproducerbarhet och spridning till centrala betydelsebärande element.
I ett vidare samtidskonstperspektiv placerar museet LeWitt som en central gestalt i skiftet mot verk förstådda som tankrum snarare än som unika objekt för kontemplation. Hans texter och praktik fungerar som referens för instruktionsbaserad och konceptförst konst, där regler, algoritmer och modulära system blir generativa verktyg snarare än begränsningar. Genom att omkonfigurera välkända strukturer – rutnät, kuber, sekvenser – öppnade konstnären ett kreativt intervall inom ordningen och föreslog att struktur kan öppna möjligheter i stället för att stänga dem. Utställningen hävdar att detta arv är fortsatt verksamt och informerar pågående diskussioner om process, reproducerbarhet och institutionellt ansvar.
Den kuratoriella hållningen uppmanar besökaren att läsa galleriet som en miljö där idéer utvecklas genom procedur – inte som ett lager av diskreta objekt. Linjer, bågar och modulära enheter presenteras som spår av konceptuell aktivitet snarare än signaturer för individuell uttrycklighet. Presentationen uppmuntrar noggrann uppmärksamhet på hur enkla regler genererar komplexitet och hur distribuerat upphov – mellan konstnär, utförande team och institutioner – omformar invanda föreställningar om det unika konstverket. I denna läsning består LeWitts bidrag av ett set arbetsprinciper för att göra och dela konst i offentligheten: tydliga instruktioner, öppna strukturer och en vilja att låta idéer resa.
För besökare äger utställningen rum i Exhibition Gallery 1F på Museum of Contemporary Art Tokyo. Öppettiderna är 10.00–18.00 (biljettförsäljning till 30 minuter före stängning), och gallerierna är stängda på måndagar samt andra stängningsdagar som museet meddelar. Biljettpriser: vuxna 1 600 yen; universitets- och högskolestudenter samt besökare över 65 år 1 100 yen; gymnasie- och högstadieelever 640 yen; fri entré för barn i lågstadieåldern och yngre. För information: +81-3-5245-4111 (växel). Uppdateringar och praktisk information finns på museets webbplats. Utställningen organiseras av Museum of Contemporary Art Tokyo, som drivs av Tokyo Metropolitan Foundation for History and Culture, i samarbete med Estate of Sol LeWitt; kurator är Ai Kusumoto.
Utställningsperiod: 25 december 2025 – 2 april 2026.
